”Vi behöver skapa tillit och förtroende”

Att styra på distans är som att försöka leda ett barnkalas via sms, skriver Hans Winberg i en debattartikel i Dagens Medicin nr 39/16. Det är en slagfärdig formulering, och i många avseenden alldeles sann. Den insikten gjorde jag och mina medarbetare 2015 när vi på statsrådet Gabriel Wikströms (S) uppdrag gjorde en översyn av statens insatser på psykiatri­området. Det var också min personliga uppfattning efter tre år i den nationella psykiatrisamordningen med Anders Printz, som då var samordnare.

Min företrädare hade i uppdrag att prova prestationsersättning, det vill säga att ge landsting och kommuner pengar för vissa på förhand givna prestationer. Inledningsvis fick denna typ av styrning goda resultat, bland annat minskade väntetiderna till BUP, och inrapportering till kvalitetsregistren nådde i slutet av detta prov rimliga nivåer för att vara användbara.

Samtidigt hände något annat. Detta blev den primära styrningen på psykiatriområdet. Jag blev bekymrad över att vi fick propåer från kommuner och landsting att sätta prestations­medel på andra om­råden, som arbetet med ny­anlända eller äldre då det var eftersatt. Min slutsats var, och är, att modellen tog ifrån landsting och kommuner initiativkraft och att detta på intet sätt gynnade de som allting egentligen handlar om – patienter, brukare och deras närstående.

Jag träffade under 2015 över 70 olika organisationer: patient-, brukar- och anhörigorganisationer, fackföreningar och professionsföreningar, myndighetsföreträdare och huvud­manna­represen­tanter. Bilden av ett system som har fokus på att rapportera uppåt blev plågsamt tydlig. Kommuner och landsting rapporterar till Ivo och Social­styrelsen, myndigheterna skriver långa rapporter som svar på regeringskansliets uppdrag, men vem svarar inför brukare och anhöriga?

Huvudmännens tillit till statens styrning är svag.

Regeringen har nu slagit fast fem fokusområden för de närmsta fem åren: Förebyggande och främjande arbete, tidiga insatser, stöd till utsatta grupper, delaktighet och rättig­heter för personer med psykisk ohälsa samt förstärkt ledning och patientorienterad organisering. Hur arbetet ska göras kan inte staten avgöra, det är ett stort och brett område, och av det skälet är statens och SKL:s överenskommelse på området helt ny från och med 2016.

I stället för att diktera upp­ifrån stimuleras nu huvud­männen att göra analyserav behov lokalt och regionalt tillsammans med brukar­före­trädare och ut­ifrån befintliga data. Utifrån analysen ska förbättringsområden identifieras, handlingsplaner och uppföljningsmetoder upp­rättas. Den 1 oktober lämnade jag mitt förslag till överens­kommelse mellan staten och SKL för 2017 till statsrådet. Den går ut på att fortsatt stärka huvudmännens ansvars­tagande för att möta behoven. Ambitionen är att detta ska vara långsiktigt, för att skapa för­troende och ge resultat för patienter brukare och när­stående.

Jag delar Gabriel Wikströms och, min motsvarighet på SKL, Ing-Marie Wieselgrens uppfattning om att vi är på rätt väg. Men vi har en lång väg att gå. Huvudmännens tillit till statens styrning är svag. Ibland har staten också agerat som att förtroendet för huvudmännen är svagt. Vi har en resa att göra när det gäller att bygga upp tillit och förtroende i systemen för att kunna göra det vi alla egentligen vill – att svara på behoven hos personer med psykisk ohälsa och deras närstående. I den resan har vi alla ett jobb att göra, nämligen att göra sällskap och åka åt samma håll.

KERSTIN EVELIUS