Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Vi bör som kår ta ansvar för professionens kompetenssäkring”

Publicerad: 2 januari 2015, 12:25

Läkaryrkets status debatteras av Patrick Vigren, verksamhetschef neurologiska kliniken i Linköping och ledamot Svenska läkaresällskapets nämnd.


I flera artiklar nyligen har återigen frågan om läkaryrkets – förmodat dalande – status väckts. Med ”återigen” avses ett över hundra år gammalt kontinuum. I avhandlingen ”Läkaren ethos” (Eklöf 2000) påpekas just detta, att läkare sedan i alla fall förra centennieskiftet trott att man är på randen till ett statusfall. Min fasta övertygelse är att sådana utsagor är högst destruktiva och helt kontraproduktiva. Om man i stället riktar ljuskäglan mot professionens kärna och koncentrerar sig på intraprofessionell kvalitetssäkring kan professionen visa sitt djupa ansvarstagande. Gnäll i media leder inte till något positivt.

Låt oss först konstatera att det inte finns någon objektiv grund för en dalande status. I den mest omfattande avhandlingen i ämnet värderas, i en sammanställning av flera index, läkare som det näst mest statusfyllda yrket efter ambassadör. I ett urval av typyrken, där ambassadör är exkluderat, toppar läkare samtliga tabeller på status (Ulfsdotter Eriksson 2006). Om man ser lönen som en värdering av ett yrkes status talar en del fakta också sitt tydliga språk. I LO:s rapportserie ”Röster om facket och jobbet” (2011) värderar de tillfrågade fackligt anslutna vad olika löner för yrken bör vara. Läkare uppfattas förvisso vara överlönesatta men vad gäller ”rimlig lön” värderas man högst efter ”direktör i stort bolag”.

Enligt Saco:s webbverktyg är läkare 2013 överlägsna andra akademikeryrken vad gäller livslön; inkomstbortfallet för utbildningen är intjänat vid 31 års ålder, jämfört med 32 års ålder för civilingenjörer och ekonomer, vilka dessutom har cirka ett års kortare utbildning. För akademiker totalt är medelvärdet 39 års ålder.

Man kan rada upp massiva fakta som talar emot lösryckta påståenden om dalande status. Intressant är dock två frågor: Varför läkaryrket har hög status och hur kan vi i sådana fall bidra till det? Hög status är enligt mitt förmenande inte ett ändamål i sig utan dels ett medel för att utgöra en attraktionskraft för kompetenta sökanden till utbildningen och för att vi som patienternas företrädare skall ha ett genomslag i det offentliga samtalet. Dels är det ett möjligt utfallsmått på professionens faktiska samhällsnytta/kompetens.

Konkret: Vi bör som kår ta ansvar för professionens kompetenssäkring under hela yrkeslivet. Det innebär inte bara högre kompetens utan även ett professionellt samhälleligt ansvarstagande. Båda dessa komponenter utgör grund för ett fortsatt medborgerligt gensvar i form av hög status. Ett första steg är att professionen, i enlighet med anglosaxiska exempel och analogt med Advokatsamfundet, tar ett djupt ansvar för specialistexamen med Svenska läkaresällskapet och dess specialistsektioner som självklar aktör.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev