”Vi får inte låta oss luras av statistik”

Forskningsfusk och eventuella oetiska aktiviteter inom Karo­linska institutet väcker funderingar kring den medicinska forskningens tillstånd. Forskningsfusk före­kommer och felaktiga forskningsresultat leder till onödiga medicinska åtgärder, kostnader och skador för patienten.

En vanlig villfarelse är att man likställer statistisk signifikant korrelation med kausalitet. Kausalitet avgörs av tydliga samband, experimentella bevis och reproducerbara resultat. En studie i Nature visade att enbart 11 procent av studier inom cancerforskningen är reproducerbara, vilket är nedslående.

Ett annat allvarligt misstag är användandet av begreppen relative risk ratio, eller relative risk reduction (RRR) vilka aldrig ska användas inom kliniska forskningen av enkla skäl. Som exempel: Antaget 200 patienter randomiseras 100 till placebo och 100 till aktiv behandling. Två dör i placebogruppen, en dör i behandlingsgruppen. RRR är 50 procent vid behandling. Det rätta begreppet är dock absolute risk reduction vilken är 1 procent vid behandling, 50 gånger mindre. Forskare och läkemedelsindustrin gillar RRR. Den ger en ”bättre” och överdriven bild av en behandling.

Men inte heller randomiserade kontrollerade studier är den medicinska forskningens flaggskepp. De är ofta stora undersökningar, komplexa, svåra att genomtränga och behäftade med gömda fel­källor. Patientallokeringen ska vara dold vilket inte är fallet i upp till 75 procent. Randomiseringen och ”blinding” är inadekvata och patienter försvinner från uppföljning.

Karolinska institutets problem framstår som små i jäm­förelse med skadorna som orsakas av de stora screeningprogrammen: bröst-, prostata- och kolo­rektal­cancer, vilka har införts utan på­visad effekt på den totala dödligheten (all-cause mortality). I studierna betonas gärna den cancer­specifika dödligheten, vilket är felaktigt. Vad hjälper det om man slipper dö i cancer men dör antingen i en biverkning av cancerbehandlingen eller av helt annan orsak? Inte att glömma de psykologiska skador (labeling) som åsamkas vid screening med lång­variga stressymtom, cancerskräck och depression.

Frestelsen till forskningsfusk är stor eftersom att fuska kan ge ära och pengar.

Hälsoföretagen och landstingen lägger inte alla kort på bordet: Det är ingen skillnad i den totala överlevnadslängden, oavsett screenad eller inte. De somatiska biverkningarna tonas ner och de psykologiska biverkningarna nämns över huvud taget inte. Ett mycket oetiskt förfarande och egendomligt eftersom forskningsresultaten är så enkla att kontrollera. På Cochrane Database och National Cancer Institute finns alla relevanta data.

Frestelsen till forskningsfusk är stor eftersom att fuska kan ge ära, anseende och pengar. Forskningsfusk förekommer i prestige­fyllda institutioner som Karolinska institutet, finns i det dolda och är svårt att upptäcka. Undersökningar pekar på att i upp till 56 procent av publicerade studier kan man påvisa forskningsfusk. Kliniska studier sponsrade av industrin visar genomgående ”bättre” resultat jämfört med studier som är oberoende finansierade. Stora kliniska undersökningar gör det oerhört svårt att upptäcka forskningsfusk.

Tyvärr måste man konstatera att vi påverkas och luras av statistikbaserad forskning. När en medi­cinsk myt en gång har etablerat sig är det oerhört svårt att få bort den. Då återstår bara att betrakta statistik med yttersta skepsis.

Litteratur­hänvisning

Penston, James. 2010. Stats.con. How we’ve been fooled by statistics-based research in medicin.
Kendrick, Malcom. 2014. Doctoring data. How to sort out medical advice from medical nonsense.

PETER BISTOLETTI