”Vi kan inte väga budgetbalans mot människoliv”

Kvinnokliniken på Södersjukhuset, Sös, har Stockholms största förlossningsklinik, Sveriges enda enhet för könsstympade kvinnor, Stockholms enda akutmottagning för våldtagna, en specialiserad ultraljudsenhet och ett av Sveriges fyra centrum för avancerad endometrioskirurgi. 

Kliniken dignar nu under ett gigantiskt budgetunderskott. Att påstå att vi har gått minus blir ju absurt när vi som jobbar på kvinnokliniken på Sös ser hur belastningen hela tiden ökar. Alltså måste ju verksamheten ha varit underfinansierad från början. Om för många miljoner använts, är det ett bevis för att dessa miljoner behövts. 

Besparingarna märks hela tiden av i det dagliga arbetet. Plötsligt ska vi inte använda så många lakan, underlägg och bindor, därför att kostnaden för detta är för hög. Och mer allvarligt, att viss medicinsk teknik är för dyr, att en viss bedövning är för dyr. Vi ska hela tiden väga vad som verkligen är nödvändigt. I en pressad arbetssituation blir det självklart mindre patientsäkert. 

Personalkostnaden är för hög, vi får höra att vi är för många. På en stor enhet som södersjukhusets förlossning är teamarbetet avgörande. Läkare, barnmorska och undersköterska arbetar tillsammans kring de födande kvinnorna. Med endast två läkare på förlossningen kvällstid och nattetid är det omöjligt att ha full inblick i alla födande samtidigt. Läkarna är helt beroende av att barnmorskor signalerar när förlossningar inte fortlöper som de ska. 

En barnmorska i par med en undersköterska har i stort sett alltid ansvar för flera kvinnor i värkarbete samtidigt, och måste därför prioritera sin närvaro. Avdelningsassistenter sägs upp, det är för dyrt, så nu ska barnmorskor och undersköterskor även städa, diska och transportera patienter, vilket tar fokus från vårt verkliga jobb; att ta hand om födande kvinnor. 

Självklart räcker vi inte till. Självklart är minskad närvaro ett hot mot patientsäkerheten. Ibland händer mycket på en gång, flera kvinnor som föder samma timme. Kejsarsnitt, tvillingförlossning, sugklocka samtidigt. Man tvingas prioritera. Man får inte prioritera fel. Det kan kosta liv. 

Vi behöver förlösa fler kvinnor, trots att vi redan förlöser fler än vi klarar av. Förlossning är akutsjukvård, och ibland förenat med risker och komplikationer. Kollegor säger upp sig då belastningen är för hög, ansvaret för tungt, oron över att ett barn ska dö under ditt arbetspass är för stor.

Vi hänvisar kvinnor i värkarbete till andra sjukhus dagligen, dels för att vi inte har fysisk plats att ta hand om alla som vill komma in, men även för att det ibland inte finns händer nog att ta emot det barn som ska födas. Ändå ska alltså fler kvinnor föda på Sös, med mindre personal.

Personalen uppmanas att komma med ytterligare förslag på hur vi kan spara. Spara in på vadå, undrar vi? Patientsäkerhet?

Att vi som personal får till uppgift att ”brainstorma” kring besparingar gömmer ledningen bakom fina formuleringar som att ”medarbetarna bjuds in till diskussion”. Vi gör som vi blir tillsagda. Eftersom det inte finns något att spara på föreslås det bland annat att vi ska ta bort pålägg på mackan. Som man frågar får man svar, heter det ju. 

Tänk om frågan istället hade formulerats: ”Vad krävs för att vi ska kunna bedriva en säker och värdig vård för våra födande kvinnor? Vad behöver vi?”

När besluten sedan kommer om vad vi ska spara på så kommer vi att få höra att medarbetarna varit delaktiga i dessa beslut. Det är ett smart sätt att få personalen att lösa verksamhetens sparbeting, och få oss att springa ännu fortare i en verksamhet där vi sällan har någon reell makt att förändra något. 

Vi som varje dag har kvinnors och barns liv i våra händer, vi som arbetar alla tider på dygnet, alla dagar om året, för kvinnor som föder barn, som är sjuka, blöder, har ont, eller blivit våldtagna. Vi ska inte tvingas ta beslut i det patientnära arbetet om huruvida det finns pengar att spara. Det är ovärdigt för både oss och för våra patienter. Vi finns där för att ge en bra vård, inte för att täcka upp påhittade underskott i Sveriges rikaste region.

Så länge fokus ligger på att spara pengar, i stället för att ge bästa möjliga vård, finns det risk att patientsäkerheten är hotad, oavsett hur envist sjukhuschefer och ansvariga politiker hävdar motsatsen. 

Kvinnor och barn drabbas direkt av dessa nedskärningar och vår pressade arbetssituation. 

Politikerna slår ifrån sig genom att säga att det inte är de som bestämt det här, samtidigt som de lägger en svältbudget som våra chefer känner sig tvingade att följa. De styrande i Region Stockholm är ytterst ansvariga och ska stå till svars för att vi inte längre kan bedriva en patientsäker och värdig vård för skattebetalarna. 

Region Stockholm gör 5,8 miljarder kronor i vinst. Region Stockholm lägger sina insparade miljarder på hög, men kvinnosjukvården blöder. 

Vi kan inte bedriva välfärd som ett företag. Vi kan inte väga budgetbalans mot människoliv.

Tove Broheden, barnmorska, kvinnokliniken på Södersjukhuset, Stockholm