”Vi måste arbeta mer förebyggande”

Psykisk ohälsa är idag ett enormt problem. För den enskilda individen genom lidande och nedsatt arbetsförmåga och för samhället genom stora kostnader för sjukvården och förlorade skatteintäkter. Det debatteras ofta och mycket hur denna negativa trend ska kunna vändas.

Vi menar att snabba insatser måste till för att förhindra långvarig sjukskriving, utslagning från arbetsmarknaden och i värsta fall suicidier. På kort sikt är det viktigt att köerna till psykiatrin och primärvården blir kortare och att vårdpersonalen stannar och trivs på jobbet, så att kompetens tillvaratas och omhändertagandet av patienterna blir det bästa möjliga. Men oavsett hur mycket pengar som sätts in för att korta köer och utöka vårdplatser för människor med psykisk ohälsa, måste vi också arbeta förebyggande i mycket större utsträckning än vad vi gör nu. Det räcker inte att vara snabb med att sätta på ett plåster, vi måste också hindra att människor skadas från första början.

Ett exempel är att se närmare på arbetsgivarnas roll då de genom arbetsmiljölagen ska förhindra att arbetstagare blir sjuka på grund av sitt arbete. Trots detta ansvar har ny forskning visat att arbetsgivare kan sakna kunskap om psykisk ohälsa, både hur man förebygger att psykisk ohälsa uppstår men även hur man hjälper, stöttar och anpassar för en arbetstagare som ska tillbaka till sin arbetsplats efter sjukskrivning eller för en arbetstagare som ska in på arbetsmarknaden. Forskning visar vidare att arbetsgivare kan känna sig ensamma och utlämnande när en arbetstagare drabbats av psykisk ohälsa. Och att arbetsgivare kan sakna samarbete och stöd från andra aktörer som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Att ha ett arbete är bland det viktigaste i en människas liv, inte enbart ur försörjningssynpunkt utan också för den egna identiteten och hur vi uppfattas av andra. Ett arbete kan även bidra till återhämtningen hos den med psykisk ohälsa genom att minska depressiva symtom och öka upplevelsen av egenmakt.

Psykisk ohälsa är ett komplext problem men genom att korta köerna till vården, få kompetent personal att stanna kvar inom psykiatrin, ge människor hjälp och stöd när de som mest behöver det, samt att arbeta förebyggande och anpassa arbetsplatser efter människors förutsättningar och förmågor, kan man komma en bra bit på väg så att människor får en rimlig chans att ha ett långt och hälsosamt arbetsliv. Det gynnar inte bara individen utan hela samhället.

PER EINARSSON, SUSANN PORTER