”Vi måste nå unga med ätstörningar tidigare”

Ätstörningar är tillsammans med beroendesjukdomar en de dödligaste psykiatriska sjukdomarna. Varje år dör flera personer i Stockholm av långvarig svält. Utöver dem som dör i somatiska komplikationer är suicidrisken hög, då samsjukligheten är utbredd. Enligt Kunskapscentrum för ätstörningar, KÄTS, har 1 procent av unga tjejer diagnosen anorexi och 2 procent är diagnosticerade med bulimi. Samtidigt finns det ett stort mörkertal. Att upptäcka ätstörningar och ge rätt vård i tid är livsavgörande.

Ibland förminskas ätstörningar till en fråga om lågt självförtroende hos unga tjejer, sexistiska reklamkampanjer eller enstaka Instagram-kändisar. Verkligheten är den att drivkrafterna är komplexa och ätstörning kan orsakas av såväl sociala som genetiska faktorer. Det finns också många pojkar och unga män som drabbas men som inte söker vård då de inte upplever sig passa in i ”mallen”. En nypublicerad studie från Karolinska institutet påvisade att även nyblivna mödrar faller in i tidigare sjukdomsmönster – utan att fångas upp av vården.

För anorektiker är svälten en lika stark drog som narkotikan är för drogmissbrukaren. Behandling av ätstörningar har bättre förutsättningar att lyckas ju tidigare i sjukdomstillståndet den initieras. Därför är vi djupt bekymrade över att ätstörningsvården i dag inte klarar av att ta in patienter på det skyndsamma sätt som aggressiviteten i sjukdomen kräver.

Under våren hade Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ, ett ökat söktryck med 40 procent jämfört med samma period 2018. Väntetiderna har varit långa hela året. Barn med anorexi får i dagsläget vänta upp till nio veckor och barn med bulimi får vänta tre månader på vård. Majoriteten av barnpatienterna är unga tjejer i 13–15-årsåldern. Somliga är så unga som 9–10 år gamla. Väntetiderna för vuxenpatienter, varav majoriteten är kvinnor i tidig 20-årsålder, är tre månader som minst och över ett halvår som längst.

Det är inte ovanligt att anorexipatienter under väntetiden tvingas läggas in i på sjukhus för att de är så svältpåverkade. Anorexiapatienter tappar flera kilo i veckan. Väntetiderna minskar också prognosen att lyckas med behandlingen. För barn är familjebaserad behandling förstahandsvalet och familjerna behöver mycket stöd och kompetens för att hjälpa sitt barn tillbaka till ett friskt ätande. Varje tappat kilo är oerhört ångestfyllt för en patient att ta igen.

Detta är en oacceptabel situation. Det kostar för vården, men framförallt för patienterna och deras anhöriga i form av lidande, när vården inte ges i tid. Det tär även på personalen i form av samvetsstress. Verksamheten vittnar om att behandlingar naggas i kanten för att så många patienter som möjligt ska kunna få plats, vilket i sin tur riskerar att slå tillbaka i form av återinskrivningar.

Här måste förstärkningar komma till omgående. Samtidigt behövs ett långsiktigt kompetenslyft inte minst inom primärvård, mödrahälsovård, tandvård och elevhälsa för att fånga upp dessa patienter i ett mycket tidigare skede än vad som generellt är fallet i dag. I arbetet för att stärka ätstörningsvården och höja kompetensen är det också viktigt att även ”mildare” ätstörningsproblematik, som selektiv ätstörning, finns med – patienter som idag går under radarn. Ett sådant kompetenslyft saknas det dock politiska resurser och utbildningsuppdrag för att säkerställa.

Det kräver vi socialdemokrater ändring på. Det är hög tid att bredda de snäva ramarna för vem som drabbas av ätstörningar, hur det tar sig uttryck och varför. Den resan måste börja i vårdens förutsättningar.

TALLA ALKURDI, ELINOR ODEBERG