Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Vi skickades ut att missionera utan tillräcklig kunskap och erfarenhet

Publicerad: 19 maj 2009, 09:56

Mot bakgrund av stora satsningar på kognitiv beteendeterapi, skriver Karin Rodhe om sina erfarenheter av när hon var en av de första i Sverige att utbildas i och sprida metoden.


”En kall söndag i februari 1980 tog (Carlo Perris) emot en av Aaron Becks närmaste medarbetare, Art Freeman på flygplatsen I Umeå. Art Freeman stannade i två veckor …och undervisade i kognitiv terapi…. De femton svenska läkare och psykologer som gick utbildningen tillhörde de första i världen.”
Ur Ingrid Carlbergs bok Pillret, 2008, sidan 116.

» 1980
Jag var en av dem som den gången var med. Tillsammans med några av mina kolleger – läkare och psykologer - hade jag fått en inbjudan som var en blandning av order och erbjudande: att delta i en utbildning i kognitiv psykoterapi, något då fullständigt okänt. En grundläggande kunskap i psykodynamisk teori och praktik hade vi gemensamt.

Vi som samlades förmedlades en känsla av att här var vi inbjudna till något nytt och spännande. Art Freeman var en jovialisk man med ett visst drag av försäljare, mycket olik de terapeuter vi tidigare träffat, inklusive oss själva. Aaron Beck var för oss ett okänt namn.

Från den första kursen minns jag några saker tydligt:

Freeman öppnade med att berätta om den historiska bakgrunden till Becks innovation och visade på en tydlig linje från Alfred Adler, en medlem i Freuds första inre krets.

Vi tog intryck av hur Freeman i kliniska exempel inte, som vi tidigare lärt oss, lyssnade och tolkade bakomliggande budskap, utan talade mer direkt med patienterna. Han tog dem på orden och fick en mer vardaglig kontakt.

Frågan om det omedvetna kom snart upp – här var Freeman lite svävande och när vi pressade honom menade han att det var en onödig hypotes.

Vi fick bevittna terapisessioner som videoinspelades. Förundrade följde vi hur Freeman under några sessioner kunde häva ett djupt deprimerat tillstånd hos en man som var inlagd på vår avdelning. Detta med hjälp av till synes enkla tekniker som tankestopp, ifrågasättande av tankemönster och konkreta hemuppgifter – det var som om terapeuten gick i direkt närkamp med depressionen på ett helt nytt sätt.

Det blev snart klart att Carlo Perris i samarbete med Aaron Beck hade stora planer. Freeman kom tillbaka, en steg 2-utbildning snickrades ihop och hela klinikens personal snabbutbildades. Vi som fått ta del av den första utbildningen uppmanades, beordrades, att föra det vi lärt vidare, att skriva, att föreläsa, att handleda. Allt gick snabbt.

Jag tyckte naturligtvis att det var spännande att vara med. Jag skrev den första artikeln i Läkartidningen om kognitiv terapi, jag inbjöds att föreläsa och handleda. Framför allt deltog jag i att forma hela kliniken i ett så kallat kognitivt tänkande.

Så småningom kom dock tveksamheten och känslan av att utnyttjas till något jag inte riktigt förstod eller fick ha några åsikter om.

Två händelser blev avgörande för mitt beslut att hoppa av projektet:

Den deprimerade man som vi hade sett tillfriskna så mirakulöst efter Freemans behandling återkom efter ett halvår, då lika deprimerad. Jag fick som hans behandlande läkare uppleva hans självmord. Den förbättring vi sett var tillfällig.

Frågan om det omedvetna kunde inte avfärdas så lätt som Freeman gjort. En artikel om hjärnans två språk, vårt dubbla medvetande, gjorde ett avgörande intryck på mig. Jag tror faktiskt min känsla, när jag läste den artikeln, liknade den som kan upplevas av någon som lever i en diktatur och kommer i kontakt med tankar som ifrågasätter den rådande ideologins grundpelare. En hemlig glädje, en vitalisering, men också rädsla.

För en slags tankens diktatur rådde på kliniken. Vi skulle tänka ”kognitivt”, vi skickades ut att missionera innan vi hade tillräckliga kunskaper och erfarenheter. Icke-rätt-tänkande försvann, det vill säga fick arbeta i skymundan eller sökte sig från kliniken.

Vilket jag så småningom också gjorde – och fick uppleva en blandning av utanförskap och frisk luft.

» 2009
I dag, snart 30 år senare, har kognitiv terapi blivit KBT och presenteras som ett universal­botemedel. En behandlingsmetod som är vetenskapligt belagd, snabb och friktionsfritt kan kombineras med medicinering - vad skulle kunna vara mer lockande?

När jag tänker tillbaka på mina erfarenheter skulle jag vilja formulera vad som har gått förlorat med ett ord: Respekt.

Respekt för tidigare erfarenheter:

En drygt hundraårig rik tradition har förnekats, en tradition utan vilken inte heller den kognitiva terapin skulle ha kunnat utvecklas. Det ironiska är ju att den kognitiva terapin erkänner tre psykoanalytiker som stam­fäder, Alfred Adler, John Bowlby och Aaron Beck.

Respekt för det okända – inom oss själva, inom de patienter vi möter.

Respekt för tiden. Svåra problem tar tid att arbeta sig igenom, det tar tid för terapeut och patient att lära känna varandra. Nya tricks kan tyckas ge snabba resultat, som hos den deprimerade mannen jag träffade i Umeå, men innebär inte säkert bestående förändringar.

Respekt för verklig förvärvad kunskap. Med tilltron till det som i dag kallas ”verktyg” försvinner terapeuten och hans/hennes livserfarenhet som den väsentligaste tillgången.

Ett oemotståndligt erbjudande innehåller både ett löfte och ett hot – så var det för oss för 30 år sedan och så tycks det vara för många i dag. Löfte om en metod som ger säkerhet, löfte om att vara med om något nytt, att till­-höra framtiden. Hotet ligger i kravet på renlärighet, att avstå från egna tankar och erfarenheter.

Karin Rodhe

Karin Rodhe
är privatpraktiserande psykiater och psykoanaly­tiker i Lund.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev