”Vi vill inte se konkurrens mellan patientgrupper”

Redan 2003 rekommenderade EU tarmcancerscreening för alla i åldrarna 50 till 74 år. Det är 20 år sedan. Drygt 10 år senare, 2014, utfärdade Socialstyrelsen samma rekommendation för åldersintervallet 60 till 74 år. Myndigheten beräknade då att omkring 10 till 12 procent fler tarmcancerpatienter skulle kunna upptäckas i tid genom screening.

Det är glädjande att tarmcancerscreeningen äntligen tycks ha kommit i gång i alla regioner under 2022, men det är svårt att inte samtidigt känna en viss besvikelse över att det inte skett tidigare. Klart är också att det kommer att ta några år att implementera programmet i de olika regionerna. I de flesta regioner kommer det att dröja till omkring 2026, med några enskilda undantag.

Läs mer: JO: Fel ta ut avgift för uteblivet screeningbesök

Regionernas senfärdighet medför givetvis fördröjningar i preventionsstarten för en av de vanligaste och dödligaste cancerformerna i Sverige.

För även om screeningen nu kommit i gång kvarstår en del praktiska problem:

För det första måste vi få personerna som ingår i screeningprogrammet att faktiskt genomföra testet. Vi vet sedan tidigare att det finns en tydlig tendens i de svagare socioekonomiska grupperna att avstå från screeningprogram. Exempel på detta har vi sett inom bland annat diagnoserna bröst-, prostata- och cervixcancer och vi kan inte förvänta oss annat än att tarmcancerscreeningen kommer att dras med en liknande problematik. Personerna i det aktuella åldersintervallet 60 till 74 år är ingen homogen grupp och förutom de socioekonomiska faktorerna måste också språkkunskaper och kulturella skillnader inom olika minoritetsgrupper beaktas.

För det andra kommer införandet av allmän tarmcancerscreening att öka antalet koloskopier som måste genomföras. Redan i nuläget är den nationella koloskopiresursen på sina håll hårt ansträngd och att hantera ökningen av de undersökningar som följer av screeningverksamheten blir en tuff uppgift. Som nämnts ovan är det dock 9 år sedan Socialstyrelsen rekommenderade införandet av screeningprogram och 20 år sedan EU gjorde samma sak. Någon sorts strategisk missberäkning av personalförsörjningen har uppenbarligen gjorts, på regionnivå eller nationell nivå.

Trycket på koloskopiresursen innebär att vi kan förvänta oss undanträngningseffekter. För Mag- och tarmförbundet, som värnar om flera patientgrupper inom det gastroenterologiska området, är detta både bekymmersamt och oroväckande. Vi vill naturligtvis inte att det ska uppstå någon konkurrens mellan patientgrupper om vem som har det största behovet av koloskopi. Mag- och tarmförbundet vill att hälso- och sjukvården dimensioneras efter det faktiska behovet.

Starten för screeningprogrammen för tarmcancer har dröjt länge. Införandeprocessen som sådan tar tid och de praktiska implementeringsproblemen gör att effekten av programmen skjuts ytterligare framåt i tiden.

Det är fortfarande en bit kvar innan vi har en fullt fungerande, problemfri och jämlik screening över hela landet.

Karl Gustavsson, vice ordförande, Mag- och tarmförbundet

Peter Eneroth, generalsekreterare, Mag- och tarmförbundet