”Vi vill lägga dessa felaktigheter tillrätta”

I ett debattinlägg publicerat på dagensmedicin.se den 12 mars, kritiserar ett antal debattörer en vägledning från Socialstyrelsen angående rutinfrågor om våldsutsatthet i sjukvården, vilken nyligen har sänts på remiss. I inlägget görs ett antal påståenden om en utredning som vi gjorde på uppdrag av Socialstyrelsen om grundläggande begrepps- och etikaspekter av detta område, vilka samtliga är falska.

Debattörerna antyder till och med att vi skulle ha misskött det uppdrag vi fått av Socialstyrelsen genom att inte presentera den analys som var efterfrågad (se nedan). Vi vill här lägga dessa felaktigheter tillrätta, utan att därmed ta ställning till de vidare analyser som Socialstyrelsen gör i sin vägledning på basis av vår utredning. Vår utredning finns publicerad i en rapportserie vid Göteborgs universitet, öppet tillgänglig för alla på internet. Där kan den som vill bedöma giltigheten i debattartikelns påståenden om rapportens innehåll.

Vi fick av Socialstyrelsen ett uppdrag där en del var att kartlägga vilka etiska aspekter som finns att beakta avseende förslag om att ställa rutinfrågor om våldsutsatthet i vården. Debattörerna påstår felaktigt om denna: ”Argumentationen i etikrapporten baserar sig på ett rättighetsetiskt perspektiv. Begreppet autonomi är bärande för argumentationen om rätten att inte få frågor hos hälso- och sjukvården som man inte har bett om. Den konsekvensetiska analysen saknas, trots att det stipulerades i beställningen från Socialstyrelsen, då konsekvenserna av att inte fråga inte behandlas alls”. Inget av dessa påståenden stämmer alltså.

Frågan om grunden för att bedöma vikten av konsekvenserna för olika berörda parter upptar i själva verket lejonparten av den etiska analysen, där vår främsta synpunkt är att sådana bedömningar kräver väl preciserade förslag, Vi skisserar vidare en ordning enligt vilken sådana förslag kan utvärderas. Vi är därmed tydliga med att värderingen av konsekvenserna för hälsa, välbefinnande och självbestämmande måste göras i jämförelse med något alternativ. Detta innebär just att en värdering av konsekvenserna av att ha en ordning snarare än en annan (inklusive att inte fråga om våldsutsatthet alls) ryms mycket väl inom den analysmodell som vi har presenterat. Samma analysmodell ger också utrymme för att ta hänsyn till vikten av att respektera människors självbestämmande eller, för den delen, låta bli – här tar analysen som sådan inte ställning.

Möjligheten att ta sådan hänsyn är inte mer ”bärande” än någon av de många andra aspekter vi påvisar kan ha relevans i en utvärdering av ett förslag för att ställa rutinfrågor om våldsutsatthet. Än mindre uttrycker den en låsning vid ett ”rättighetsetiskt perspektiv”. Tvärtom är vi noga med att understryka att vikten av denna respekt kan värderas olika i olika sammanhang beroende på vad som där står på spel i övrigt och ingenstans pläderar vi för den okvalificerade ”rätten att inte få frågor hos hälso- och sjukvården som man inte har bett om”. Vi menar dock att detta är en hänsyn bland många andra som en god etisk analys behöver ta i beaktande, vilket också är en allmänt omfattad syn i Sverige och internationellt.