”Vi vill se en statlig reglering av våra specialisttitlar”

Befolkningen och vården är i stort behov av specialistkunskap inom våra kunskapsområden, men staten och vårdgivarna duckar sitt ansvar. Vi vill snarast se en statlig reglering av specialisttitlarna för våra professioner. Det skulle både patienterna och samhället tjäna på.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Det är ett initiativ som vi välkomnar. Men staten behöver även ta ett tydligt ansvar för att säkra tillgången till specialistkunskap inom våra professioner, så att hela befolkningen har förutsättningar att få specialiserad vård på lika villkor.

Läs mer: SLF: Staten bör ta större ansvar för utbildning av specialistläkare

Till skillnad från vad som gäller för exempelvis läkare, tandläkare och sjuksköterskor, är specialistutbildningen för arbetsterapeuter, dietister, fysioterapeuter och logopeder inte reglerad av staten. Det innebär att vi i Sverige saknar gemensamma mål för, och styrning av, den viktiga specialistkompetens som våra specialistutbildningar leder till. 

Administration, antagning, delar av genomförandet av utbildningen och slutligt godkännande av specialister sköts i dag av oss inom fack- och professionsförbunden för respektive yrkesgrupp. Eftersom det inte finns någon statlig reglering av specialisttitlarna inom våra professioner är det helt enkelt inte gemensamt fastslaget i Sverige vilken kunskap och kompetens man behöver för att få kalla sig specialist inom våra kunskapsområden. 

Det betyder också att det i dag är upp till den enskilda yrkesutövaren att planera, finansiera och genomföra en specialistutbildning inom valt område på sin fritid. Utbildningsanställningar och specialisttjänster är mycket ovanliga. Och specialistkompetensen är därmed mycket ojämnt fördelad över landet.

De olika moment som ingår i specialiseringen, exempelvis handledning eller inlämningsuppgifter, genomförs i dag parallellt med en anställning, vilket ställer krav på ett stort mått av självledarskap för den som vill specialistutbilda sig. När specialistutbildningen väl genomförts, efter omfattande akademiska och kliniska studier, finns inga garantier för att specialisten får vare sig en högre lön eller förändrat innehåll i arbetet, eftersom specialisttjänster är ovanliga.

Specialistutbildade yrkesverksamma inom våra respektive professioner är en stor tillgång inom respektive verksamhetsområde. Vi utför avancerade insatser inom exempelvis onkologi, neurologi, pediatrik och äldres hälsa. Vi arbetar till stor del med förebyggande och hälsofrämjande insatser, som minskar behovet av resurskrävande vårdinsatser och i stället stärker personers självständighet och möjlighet att leva i hälsa. Det är en vinst både för personen och för våra gemensamma resurser. 

Nu behöver samhället ta ansvar för att tillgången till specialister ökar och blir likvärdig över hela landet. Det är varken hållbart, eller förenligt med jämlik tillgång till hälso- och sjukvård, att det ska vara upp till varje enskild yrkesverksam eller enhetschef om kvalificerad kompetens finns på plats för att möta patienternas behov eller ej. Här måste staten gå in och ta ansvar för styrning och planering så att rätt kompetens finns på rätt plats. Det första viktiga steget är att reglera specialisttitlarna. 

Cecilia Winberg, förbundsordförande, Fysioterapeuterna

Kerstin Wiström, ordförande, Logopedförbundet

Kjell Olsson, ordförande, Dietisternas riksförbund

Ida Kåhlin, förbundsordförande, Sveriges Arbetsterapeuter