Viktig ADHD-studie försvann

I Dagens Medicin  publicerades artikeln Rapport om adhd  vållar debatt (se länk i högerspalten), om hur SBU:s rapport om adhd-behandling väcker starka  känslor. Jag blev närmast chockad över förnekandet av att det finns  långtidsstudier av medicineringseffekter.

Kan jag minnas så fel?

I  SBU:s länge efterlängtade rapport står på sidan 16: ”Det går inte att  bedöma nytta och risker vid en längre tids behandling (mer än 6  månader)”.

För tio år sedan, år 2002, skrev Socialstyrelsen så här i sin förra kunskapsöversikt om adhd hos barn och vuxna:

￭ ”MTA-studien (The Multimodal Treatment Study of Children With  AD/HD) är en milstolpe i barnpsykiatrins utveckling till evidens­baserad  disciplin.”  
￭  ”Det är viktigt att det visat sig att ambitiösa behandlingsutvärderingar är möjliga att genomföra.”
￭ ”MTA-studien är utan tvivel den största, mest omfattande och  inträngande empiriska undersökningen av behandling av adhd hos barn. Den  kommer sannolikt att ha stor inverkan på den framtida inriktningen på  forskningen av behandling av adhd.”

Flera andra har också betonat det stora värdet av MTA-studien (Jensen, 2001; Pelham, 1999; Pelham, 2000).

Även i socialstyrelsens kortversion 2004 hänvisas till dessa skrivningar.

Sedan  dess har studien följts upp i ambitiösa utvärderingar efter tre, sju  och åtta år. I dag, år 2012, tycks den aldrig ha funnits. Vad hände? Den  ovan nämnde William Pelham, en av huvudforskarna i MTA-studien, kan  föra oss närmare gåtans lösning.

Så här såg hans omsvängning ut efter treårsutvärderingen:

”Barnens  tillväxt avstannade så att de inte växte lika mycket som andra barn  avseende såväl längd som vikt. I den tidiga studien överskattade vi de  positiva effekterna av medicinering. Vi trodde att om barnen  medicinerades längre så skulle resultatet bli bättre – men det stämde  inte. Det finns inga positiva effekter. Det finns inga bevis för att  medicinering är bättre än ingenting – inga bevis alls. Kortsiktigt kan  medicinering hjälpa barnet att uppföra sig bättre, på längre sikt gör  den det inte – och denna information måste föräldrar vara mycket  medvetna om.”

Den tidiga överoptimismen låg till grund för  socialstyrelsen kunskapsöversikt från 2002 och har motiverat den  våldsamt accelererande medicinering i Sverige under det senaste  decenniet.
Peter Jensen, en annan av studiens ledande forskare säger: ”Vi gjorde  den bästa undersökning som någonsin utförts på denna planet”. Men SBU  knäpper med fingrarna och vips – MTA studien försvinner från planetens  yta. Det finns inte längre några deprimerande långtidsundersökningar.
Men är det vetenskap?