Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Vilka sjuka som är oförmögna att arbeta har blivit en politisk fråga

Publicerad: 5 maj 2009, 13:59

Läkarintyget tjänar inte längre som den försäkrades bevismedel. Det strider mot principen om den försäkrades fria bevisföring, skriver Lotta Vahlne Westerhäll.


Vilka sjuka ska uppfattas som arbetsoförmögna på grund av sin sjukdom? Det har blivit en politisk fråga utan medicinsk och rättslig förankring. Möjligheterna till förutsebarhet och kontrollerbarhet är obefintliga. Detta är främmande för en rättssäker och etiskt välbalanserad offentlig sjukförsäkring och behöver en grundläggande analys i Anna Hedborgs pågående utredning om arbetsförmågebegreppet.

I sjukförsäkringsprocessen, liksom i annan förvaltningsprocess, råder fri bevisföring, vilket innebär att det inte uppställs någon begränsning i fråga om de kunskapskällor som den försäkrade får använda som bevisning. Kravet att den försäkrade ska använda sig av ett läkarintyg som bevismedel tillkom i mitten på 1900-talet. Syftet var inte att läkarintygskravet skulle fungera som ett precist formkrav utan att den enskilde skulle kunna få stöd och hjälp av den medicinska expertisen för att sedan kunna få ersättning.

Under gångna decennier har läkarintyget kommit att formaliseras alltmer och sker på förtryckta blanketter framtagna av beslutsorganet ­ Försäkringskassan. Tidigare har i intygets rubrik framgått att syftet är att intyget ska utgöra underlag för bedömning av rätten till ersättning.

Så är inte fallet med det läkarintyg som började användas den 1 mars 2008. Det heter i stället  medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom . När den enskilde ansöker om sjukpenning, vill hon/han givetvis kunna styrka sin rätt till denna. Utformningen av det intyg som den försäkrade nu måste lämna in, styrker inte rätten till ersättning utan hur mycket veder­börande kan arbeta vid sjukdom. Detta visar att läkarintyget inte längre tjänar som den försäkrades bevismedel utan främst som utredningsmaterial för Försäkringskassan. Detta strider mot principen om den försäkrades fria bevisföring.

Vidare är spänningen mellan den rättsliga och den medicinska uppfattningen av arbetsoförmåga å ena sidan och den försäkringsadministrativa uppfattningen å den andra stor.

Lagförarbetena kräver att det rättsliga arbetsoförmågebegreppet ska ha ett medicinskt innehåll. I annat fall förlorar det helt i legitimitet. I den internationella medicinska klassificeringen av begreppet karakteriseras det  som en följd eller ett resultat av ett komplext samband mellan en persons hälsotillstånd och personliga faktorer samt av yttre fak­torer som representerar omständigheterna i vilka personen lever . Det rättsliga arbetsoförmågebegreppet ska alltså ha ett sådant innehåll, vilket innebär att den försäkrade ska ses i ett helhetsperspektiv och uppfattas som försäkrad i befintligt skick.

Detta är i ett nötskal det som politikerna vill undvika. Man talar i stället om ett  renodlat  arbets­oförmågebegrepp. Med detta menar man förvånande nog att arbets­oförmågebegreppet  ska vara renodlat medicinskt . Inga andra faktorer än  de rent medicinska , det vill säga inga omgivningsfaktorer, ska beaktas. Men som nyss framgått är det omöjligt att använda begreppet så utifrån ett inommedicinskt synsätt baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Renodlingen är ett styrpolitiskt begrepp som inte har någon medicinsk motsvarighet. Ekvationen synes omöjlig att lösa. Det rättsliga begreppet ska motsvara det medicinska samtidigt som man från politiskt håll ger detta ett annat innehåll än den medicinska vetenskapen själv gör.

Detta har medfört att socialförsäkringsadministrationen i dag använder begreppet arbetsoförmåga som ett begrepp tomt på materiellt innehåll. I den försäkringsadministrativa argumentationen framträder visser­ligen begreppet arbetsoförmåga som om det stod för något högst påtagligt, nämligen ett inarbetat och väldefinierat medicinskt begrepp.

Med detta sätt att argumentera erhålls då den legitimerande effekt som man vill uppnå. Det blir försäkringsadministrationen som utifrån skiftande politiska propåer avgör, vilka grupper som ska uppfattas som arbetsoförmögna. Med en generös tolkning av begreppet arbetsoförmåga kan kretsen av ersättningsberättigade ökas, med en strängare kan den minskas. Frågan vilka sjuka som ska uppfattas som arbetsoförmögna på grund av sin sjukdom har enbart blivit en politisk fråga utan medicinsk och rättslig förankring.

Lotta Vahlne Westerhäll

Lotta Vahlne Westerhäll
 är professor i offentlig rätt vid juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev