Gästkrönika

En av Sofie Naredis kollegor pratar ofta om det med skam i rösten: att hon inför föräldrarna fick bedyra att deras barns plågade skrik på intensivvårdsavdelningen bara var reflexer.

En pappa berättar förläget för Annika Janson att han inte ens hållit i ett spädbarn tidigare. ”Och nu detta! Hur i all världen ska jag få i henne medicin?”

Erik är på avdelningen så lite som möjligt. Det är en konstig ordning, tvångsvård under frihet. Men det är det bästa val vi har, berättar Adel Abu Hamdeh.

Ibland testar Susanna Sandbergs patienter henne, för att se om hon går i fällan och säger att de ser gamla ut. ”Jaså, är det en åldersvårta?” Det är som en sorts utmaning.

Under pandemin vimlade det plötsligt av hjältar i vården, och nog känns det som att det utnämndes flest hjältar på de minst välfungerande arbetsplatserna, tycker Linus Källgård.

Henrik Widegren glädjer sig över politikernas vilja att lösa vårdens problem när det nalkas val. I år har de kommit fram till att digitaliseringen och AI kommer att lösa allt. (2 kommentarer)

Nära vård beskrevs som när pappa ska förklara vägen, tycker Linda Hunter. ”Ja, lite åt höger men sedan rakt på, fast det svänger vänster, du ser det.” Men nu har begreppet klarnat.

”Det är brist på material och läkemedel varje vecka och plötsligt får jag reda på att våra venportskanyler tillverkas i Malaysia och där är ett stort covidutbrott så de levererar inte på sex månader”, skriver Anna Spencer.

Om vi alla anstränger oss lite kan vi säkert komma på fler förslag som sparar in pengar åt det offentliga, tror Sofie Naredi. (2 kommentarer)

Linda Hunter berättar om en person som sökte vård för ett besvär och fick råd och hjälp med det besväret. Även om smärtan inte satt i ryggen egentligen.

Det hade varit bra att ha marginaler för att patienterna tycker att medicinen är för dyr, använder fel provtagningsrör och ångrar sin beställda röntgen, tycker Linus Källgård. (1 kommentar)

När en medresenär på färjan får andningsproblem tvingas Adel Abu Hamdeh erkänna att han tillhör den specialitet som inte kan något om människokroppen.

Henrik Widegren har jag grottat ned sig i den amerikanska opioidkrisen och ser att när det gäller smärta så verkar det inte finnas några gratisluncher. (3 kommentarer)

Något som blev tydligt för mig när jag blev involverad i 112-samtal var skillnaderna mellan norra och övriga Sverige, speciellt storstäderna, skriver Sofie Naredi.

Vi parkerar frågan. För att alla inte kom med på bussen. Ord kan lägga sig som skyddsfilm mellan ledningsgrupp och medarbetare, tycker Anna Spencer. (1 kommentar).

Vad gör det för nytta när jag säger en sak och psykiatrin en annan och handläggaren en tredje och Arbetsförmedlingen en fjärde och mamma en femte, undrar Linda Hunter.

Att klä av sig naken och bli undersökt och behandlad utan att ens få se ansiktet på sin läkare – hur känns det, undrar hudläkaren Susanna Sandberg som fortfarande har munskydd på jobbet.

Numera har jag börjat känna mig rätt trygg i mina medicinska bedömningar, ibland så att själva trygghetskänslan gör mig rädd, konstaterar Linus Källgård.

Adel Abu Hamdeh har en idé om hur dokumentationspåbuden uppifrån kan stävjas: Alla nya krav på dokumentation måste omräknas till personalkostnader.

Som barnläkare kan jag inte föreslå familjer att betala ur egen plånbok. Det bara går inte, skriver Annika Janson som funderar över vad som styr hur pengarna används i vården.

Henrik Widegren ger ekonomiskt lagda några tips på hur man kan få ned sin timkostnad hos läkaren: att slänga in ord som hypoalgesi, C-fibrer och TRPV1-receptor är några exempel.

Ledningen för Regional Jet låter hälsa att ni inte behöver vara oroliga, flygsäkerheten är inte hotad, skriver Sofie Naredi i en bitande satir över sjukvården.

Det finns inga jobbiga patienter och det finns inga för svåra fall. Det finns dålig vård. Och så finns det god och nära vård, skriver Dagens Medicins nya krönikör Linda Hunter. (1 kommentar)

Tanken om döden som beställningsvara, att levereras i rätt tid av läkare, känns så andefattig i ljuset av alla dessa dödar jag har sett genom åren, skriver Anna Spencer.

Om vi verkligen hade hållit tvåmetersregeln, borde frekvensen könssjukdomar ha sjunkit till noll. Så är inte fallet, konstaterar Susanna Sandberg.

Vissa menar att ”quarantino” blev till för att siffran fyrtio är ett betydelsefullt tal i Bibeln. Ett sätt att öka följsamheten, tror Adel Abu Hamdeh.

Linus Källgård träffar inte bara patienter som fått covid, utan också dem som på olika sätt insjuknat i restriktion. Intoxikationerna efter konkurser. Drickandet. Passiviteten. Ensamheten.

Fono, fear of normal, är olusten inför det som var normalt före covidpandemin. Men ibland behöver man gå till doktorn, tycker Annika Janson.

Om jag smittas av så vanliga infektioner som förkylning, influensa eller covid så är det svårt att skylla på jobbet, tycker Henrik Widegren.

Att göra två nattsjuksköterskor upprörda på årets första dag, det är sannerligen ingen lek, skriver Sofie Naredi som minns en kaotisk nyårsdagsmorgon.