Alternativ borrelialäkare förlorar legitimationen för alltid

En norsk läkare har av Helsetilsynet fråntagits sin legitimation när han trots varning vägrade ändra sin praxis med att lättvindigt ställa diagnosen ”kronisk borrelia” och behandla patienter med långa kurer av multipla antibiotika. Läkaren överklagade till Statens Helsepersonellnemnd, men fick avslag. Beslutet är intressant att ta del av eftersom det ger ytterligare inblick i den märkliga borreliamottagning som drivits i Oslo, och som även svenska patienter uppsökt.

Det fall som ledde till den första varningen, en man med MS som under behandlingen av fiktiv borrelia drabbades av antibiotikaorsakad kolit, går jag inte närmare in på här. Det finns mer utförligt kommenterat i en bloggtext från 2012. Men Helsepersonellnemnden kritiserar i sitt beslut handläggningen av ytterligare tre patienter.

En alllmänläkare anmälde till Fylkesmannen (Länsstyrelsen) att en av hens listade patienter (här kallad A) från borreliakliniken ordinerats bredspektrumantibiotika per telefon. Det gavs dubbel dos av både doxycyklin och klaritromycin i över fyra månader. Patient A hade fått diagnos och behandling utan undersökning eller ens besök på kliniken. Neurologkliniken vid ett universitetssjukhus varslade om att patient B, med depression och kroniskt trötthetssyndrom, efter ett telefonsamtal med borrelialäkaren fått infektionsdiagnos och antibiotika. Bland annat fick patient B ordinerat malariamedicinen Plaquenil.

Från ett annat sjukhus kom en bekymringsmelding när patient C utvecklat leverskada på grund av en läkemedelsorsakad hepatit, orsakad av en nio månader lång antibiotikabehandling mot ”kronisk borrelia”. Patient C fick också urinvägsinfektion med resistenta kolibakterier (ESBL), sannolikt även det orsakat av all bredspektrumantibiotika.

Borrelialäkaren har argumenterat att eftersom patient A fortsatt är anonym kan den anmälan inte anses relevant. Patient B skall vara ett undantag, och fick antibiotika per telefon enbart för att hen var för sjuk för att resa till Oslo. Och patient C fick visserligen biverkningar av medicinen, men om C hade följt råden om att återkomma för uppföljande blodprov så hade leverpåverkan upptäckts i ett tidigare skede.

”Klageren forsvarer sin praksis i de enkelte pasienttilfellene, og argumenterer for sitt standpunkt i forhold til behandling av pasientgruppen han mener lider av kronisk borreliose generelt, med påstand om at pasientene utsettes for systematisk feilbehandling i helsevesenet, og at øvrig behandlingsapparat ikke tilbyr adekvat behandling.”

Helsepersonellnemnden ger inte mycket för dessa förklaringar, och inte heller för borrelialäkarens hänvisning till Helsingforsdeklarationen och argumentet att experimentell behandling är försvarlig när det rör sig om patienter som trots utredning och behandling i den vanliga vården fortsatt har besvärliga symtom. I hans journalanteckningar står inget om att patienterna ha fått information om att behandlingen var experimentell eller om vilka biverkningar den skulle kunna ge.

Många av läkarens tidigare patienter har skrivit till nämnden för att ge borrelialäkaren sitt stöd, men det har snarast haft motsatt effekt.”Klageren har oppfordret tidligere pasienter til å komme med støtteerklæringer i forbindelse med tilsynssaken. En rekke pasienter har gitt uttrykk for at de er både fornøyde og takknemlige for den behandling de har fått ved [borreliakliniken]. I likhet med Statens helsetilsyn mener nemnda det ikke er god praksis å involvere pasienter i egen tilsynssak, fordi klageren ved dette risikere å påføre pasienter han beskriver som svært syke, en ytterligere belastning.”

Nämnden avvisar med eftertryck överklagandet. ”Klageren har fastholdt at hans virksomhet har vært forsvarlig. Uttalelsene gir grunn til å tro at klageren fortsatt ikke innser at han ikke kan fortsette å drive en virksomhet som er i strid med gjeldende regelverk ... behandlingen er i strid med god praksis både i forhold til utredning, indikasjon, kombinasjon av antibiotika, dosering og lengden av behandlingen. ... den faglige svikten som i er påvist i forhold til behandling og oppfølging av pasientene A, B og C, anses å være et uttrykk for en generell svikt i klagerens praksis i forhold til de pasienter som tar kontakt med hans praksis. Klageren har i tidligere tilsynssak fått korrigering i forhold til sin håndtering av sine pasienter, uten at dette har medført at den uforsvarlige virksomheten har opphørt. Klageren fremstår med dette ikke som korrigerbar.”

MATS REIMER