Alternativa borrelialäkare i USA varnas

Efter att Rolf Luneng vid Norsk Borreliose Senter förlorat sin legitimation verkar även övriga norska alternativa borrelialäkare ligga lågt och vara mer återhållsamma med att skriva ut långa antibiotikakurer på tunt grundlag. Norsk Borreliose Senter kommer stänga, och de patienter som där upplevt att de fått hjälp och en förklaring på sina symtom är förstås förtvivlade. Patientföreningen har skrivit ett öppet brev till Helsetilsynet och byråkrater och höga politiker får många brev från Lunengs patienter som vill fortsätta med antibiotika.

Dessa patienter är besvikna på den offentliga vården och misstror dess experter och myndigheternas officiella riktlinjer för diagnos och behandling av fästingburna infektioner. Norsk Borreliose Senter ställde inte bara ifrågasatta borreliadiagnoser efter icke-validerade tester analyserade på ett tyskt privatlaboratorium. Ofta fick patienterna multipla (sannolikt felaktiga) diagnoser, så kallade "co-infektioner" med anaplasma, bartonella, babesia och mycoplasma.

I Sverige finns ingen läkare som öppet skyltar med att driva sådan verksamhet som Luneng gjorde, men på den privata vårdcentralen Glömstapoolen i Huddinge har man i varje fall tidigare givit långa kurer med intravenös antibiotika ordinerade av tyska eller svenska läkare som ställt diagnosen "kronisk borrelia".

I USA finns samma djupa klyfta mellan de som menar att borreliadiagnosen är en klinisk diagnos som laboratorieprover aldrig kan utesluta, och de som följer infektionsläkarföreningens riktlinjer. Nyligen har två amerikanska läkare, som ställt ogrundade borreliadiagnoser och behandlat patienter med antibiotika i åratal, tilldelats varningar av respektive delstats Medical Board.

 I Virginia hade Dr Z utan någon rimlig diagnostisk grund gett en och samma patient diagnoserna spondylartropati, pseudogikt, borreliainfektion (trots negativa prover vid 16 tillfällen), salmonellainfektion, babesios (trots negativa prover vid 17 tillfällen) och tarminfektion med candida. Den sista diagnosen kanske ändå kan ha varit rätt, men i så fall ett resultat av all antibiotikabehandling. Dr Z har varit talare på flera stora ILADS-konferenser, möten för de som kallar sig "Lyme litterate doctors". Hon verkar sällan lita på negativa provsvar.

"Dr. Z said that she does not trust such lab test results or believe they are accurate unless they are positive. However, she continues to order the tests to see if they will confirm her diagnosis. She only believes in a positive test result but does not need the lab tests to be positive in order for her to treat the patient. Dr. Z stated that she treats atypical patients whose conditions are very unusual and complex. Dr. Z also noted that not all guidelines apply to all patients, so she has to modify her understanding based on their presentation. There is nothing tried and true with these patients, and she has to diagnose them clinically and review the options and risks of treatment."

Behandlingen av patienten (med multipla felaktiga diagnoser) under åren 2003-2007 bestod bland annat av intravenös ceftriaxon i 6 månader, ciprofloxacin i 5 månader, clarithromycin i 7 månader, malariamedlet Atovaquone i 5 månader, telithromycin i en månad, clindamycin i 5 månader, azithromycin intravenöst i en månad följt av per os i ytterligare en månad och slutligen ordinerade Dr Z fluconazolbehandling mot candida i ett helt år.

En annan läkare, en kardiolog i Maine , har efter varning skrivit på ett avtal om att han i fortsättningen bara får diagnostisera och behandla borrelia i enlighet med erkända riktlinjer (i praktiken de från Infectious Disease Society of America). Dr A får inte heller i fortsättningen förskriva narkotiska smärtstillande medel till patienter i öppen vård. Grunden för denna inskränkning i läkarens praxis är bland annat att han hos en patient med ångest ställt diagnosen borrelios baserat enbart på marginellt låga värden på CD57 (NK-celler) och att patientens moder och hund ansågs ha borreliainfektion.

En fem dagars testbehandling med azithromax fick patienten att bli bra från halsont och svullna körtlar. (Som känt förkortar antibiotika läkningen av förkylning från 7 dagar till en vecka.) När hon lite senare upplevde sig sjuk med uttalad trötthet, värk i handleder, minnessvårigheter och feberepisoder fick hon mot förmodad borrelia en månads behandling med azithromax och klorokin. Trots negativ borreliaserologi utökades därefter behandlingen med Atovaquone och amantadin (ett äldre medel mot influensa och Parkinson).

Den bittra striden om hur lång antibiotikabehandling som behövs för att läka ut en borreliainfektion verkar ha gjort amerikanska läkare osäkra på om de skall följa de officiella riktlinjerna. Enligt uppgifter i pressen så behandlas mer än hälften av borreliapatienterna med antibiotikakurer som är längre än en månad. Det kan möjligen vara ett skäl till att USA i år haft brist på doxycyklin.

Vi väntar med spänning på vad SBU och SMI kommer fram till i sin bedömning av det vetenskapliga underlaget för diagnos och behandling. De rapporterna väntas nu i höst. 

MATS REIMER