Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag11.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Amfibiska mirakel

Publicerad: 14 April 2008, 07:19

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Äntligen är det vår, och det blir lättare att jaga ut ungarna i friska luften. En av deras sysselsättningar brukar vara att gå till dammen för att håva upp salamandrar, som efter beskådan sedan släpps i igen.

Jag lärde mig just att salamandrarna är de enda ryggradsdjur som har en så extrem läkningsförmåga att ett förlorat ben kan växa ut igen. Ett mirakel vi människor bara kan be till Gud om. Fast det hjälper ju inte. Ska vi få till det så verkar det bättre att satsa på grundforskning om hur salamanderns celler gör än att knäppa händerna i bön. Gud verkar bara förmå något enklare medicinska under och i en av de större studier som gjorts över förbönens medicinska effekter så verkade vetskapen om att några bad för en snarast resultera i fler komplikationer efter koronar by-pass. (Om detta tråkiga utfall inte berodde på slumpen så kanske förbön faktiskt har en nocebo-effekt; ”oj, är det så farligt att de måste be för mig?”)

Det är kanske bara i USA som man tar både vetenskap och religion på så stort allvar att man får för sig att göra sådan forskning, och för en sekulariserad skandinav verkar de ateistiska pamfletter, som blivit amerikanska bestsellers, slå in vidöppna dörrar. Nu har ändå tre av dessa böcker kommit i svensk översättning, och både i tidskriften Axess och på dagspressens kultursidor så anläggs det moteld med sikte på Dawkins, Dennett, Hitchens och Harris. Läs dem du också, om du som skeptiker vill läsa några som tänkt igenom sina argument och kan formulera sig. För den som har en personlig tro, eller i varje fall tror att det är bra att andra kan tro på övernaturliga makter, så finns det dock risk att bli upprörd.

Vad jag tror? Ända sedan jag var liten så har jag aldrig tänkt på livets slut som något annat än att man släcker lampan och sedan är det mörkt och slut. Men känslan av mysterium och oändligt djup kan jag ändå känna när jag står under en stjärnhimmel på vintern. Den känslan förminskas inte av att veta att vintergatan är en galax och stjärnorna är solar, resultatet av en explosion som ännu pågår. Och skogen upplevs inte mindre vacker och spännande för att man inte tror på tomtar och troll.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev