Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Annika Dahlqvist slår huvudet på spiken

Publicerad: 14 maj 2010, 07:29

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


I ett färskt inlägg på sin blogg beskriver Annika Dahlqvist på pricken vad alternativmedicinska kontroverser ofta handlar om. (Därmed har jag inte sagt att LCHF är alternativmedicin. Jag har tuggat mig igenom Gary Taubes tjocka bok, och hoppas tota samman en blogg. Men först skall jag läsa Martin Ingvar också.)

Dahlqvist beskriver hur hennes egna erfarenheter gör att hon vet att LCHF fungerar eftersom dieten har hjälpt henne och likasinnade med både övervikt, sjukdomar och krämpor. När det kommer studier som ger stöd för denna övertygelse är det inga problem, men vad sker när det kommer studier som inte håller med Dahlqvist?

Det är när det kommer forskningsrapporter som inte stämmer som problemen kommer. Ska vi då förneka vår kunskap pga den studien? Det är otänkbart. Det vi vet, det vet vi.” Detta är det psykologiska dilemmat, och felkällan confirmation bias finns hos oss alla.

Plural av anekdot blir inte data. Argumentet att ”det fungerade för mig” kan användas för att verifiera snart sagt alla terapier som någonsin funnits; åderlåtning, homeopati, zonterapi, exorcism, häxbrygder.

Anekdoter är långt ifrån värdelösa. I senaste nyhetsbrevet från SBU skriver Ragnar Levi att anekdoten, den enskilda fallbeskrivningen, är värd ett bättre rykte. Det enskilda fallet kan ha ett stort värde, en ny men sällsynt sjukdom kan upptäckas, en ovanlig biverkan uppmärksammas. Och vi människor har lättare att minnas historier än siffror, så i undervisning är anekdoten ovärderlig (så länge som den backas upp av vetenskapliga fakta).

Men jag håller inte med Levi när han menar att anekdoten inte alls är evidensens fattiga kusin utan dess jämbördiga syskon. Jag tror inte att man kan vara en bra kliniker, i gränslandet mellan vetenskap och vardagssjukvård, om man inte aktivt försöker förhålla sig kritisk till sina egna övertygelser. Man måste våga tänka att det jag tror mig veta kan vara fel, och man bör ha mer förtroende för stora välgjorda studier än för sin egen begränsade erfarenhet.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev