Är nätläkarna det nya svarta fåret?

Att kunna ta en semester såhär den mörkaste tiden på året, och unna sig en paus och byta miljö är både en lyx och ett lysande tillfälle att läsa om andra människors erfarenheter och tankar. Jag passade på att läsa klart Dr. Brian Goldmans bestseller The Secret Language of Doctors,  där han intervjuat vårdpersonal främst i USA och Kanada kring den argot, jargong och slang som används inom vården. Brian och jag är båda främst intresserade av ordens funktion och de värderingar de bär, och vad det säger om vårdsystemet snarare än att gotta oss i uppseendeväckande och smarta förkortningar och ordkombinationer.

För att ge några exempel som vid första anblicken ger en känsla av olika nivåer av cynism.

SHPOS ( Sub Human Piece Of Shit) används för narkomaner, med innebörden personer som parasiterar på vården för att få receptbelagda narkotikaklassade läkemedel.

Swallovers, Non-organics, Supratentorials, Psychs och medicinska benämningar som Borderline som här används som ett samlingsnamn för psykiskt sjuka patienter, med innebörden att även de är parasiter i den ”riktiga vården” och hör hemma på institution eller i soffan hos en psykolog.

Status Dramaticus för både personer med panikattacker och hypokondriker, återigen med innebörden att det handlar om personer som inte borde uppsöka sjukhuset (ofta akuten) och dränera det på resurser som ska gå till riktiga patienter.

GOMER (Get Out of My Emergency Room), Bed Blocker och andra nedvärderande termer för multisjuka äldre patienter (ofta med demenssjukdomar) som är resurskrävande och där patienten både återkommer ofta, så kallade Frequent Flyers, och stannar längre perioder, och då behöver både vård och omsorg.

För en utomstående skapar dessa termer olust, och även om dessa är ur en nordamerikanskt kontext och även där anses minska i användande, är jag övertygad om att olika former av jargong används även här hemma. Jargong uppstår spontant och skapar kollegial samhörighet samtidigt som det håller andra utanför. Jargongen hjälper till att hantera den stressiga och psykosocialt tunga arbetsmiljö som vården ofta är, där kraven från patienter, anhöriga, chefer och samhället i stort aldrig kan matchas med tillräckliga resurser. Den anställda måste ta svåra beslut och prioritera och ransonera de resurser som finns, och hamnar då i den olyckliga men oundvikliga rollen som väktare och förvaltare av vårdresurser. Därför avslöjar jargongen något om vårdsystemet och dess inneboende värderingar, och speglar även vår samtid.

Det är ur detta perspektiv jag funderar på hur vårt samhälle generellt i västerländsk anda dyrkar det rationella, det ungdomliga, det arbetsamma – vård ska helst ha en enkel orsak, en enkel process och en enkel återgång till det produktiva livet. Det är löpande band-principen; en enhet in i systemet och en enhet ut, så effektivt som möjligt. De patienter som inte passar in måste rättfärdiga sina behov och sitt människovärde. En direkt kausalitet är såklart svår att bevisa men redan stigmatiserade grupper såsom narkomaner, kriminellt belastade, hemlösa och särskilt psykiskt sjuka visar att ojämlik hälsa är ett konkret problem. I vissa fall visar det sig så extremt som i 15-20 år kortare livslängd, något som bland annat Riksförbundet för Social och Mental Hälsa engagerar sig i. Därför är jag positivt inställd till regeringens och SKL:s överenskommelse om ökade anslag till arbetet mot psykisk ohälsa (bland barn och unga), ett initiativ som skulle behöva breddas till andra grupper där psykisk ohälsa ökar.

Vidare så är det bra att Socialminister Annika Strandhäll tog sig an de utmaningar och förslag som lyftes i rapporten Samordnad utveckling för god och nära vård (S 2017:1). Dessa förslag är viktiga för att bättre möta den demografiska utveckling vi har och de förändringar i medicinska behov det leder till. Kärnan i denna modernisering handlar om minskade ojämlikheter och bättre tillgänglighet i vården, bland annat genom att stärka primärvårdens kapacitet.

Därför blir det märkligt att samma regering som satsat på att öka tillgängligheten inom vården med över 600 miljoner, är så avigt inställd till andra former av vårdtjänster som förbättrar access, nämligen de så kallade nätläkarna. Visst kan den aggressiva marknadsföringen sticka i ögonen och riskkapitalisternas vinstintressen vara problematisk. Men kanske är det också resultatet av ett starkt motstånd från delar av läkarkåren som i sin roll som väktare ska hålla parasiterande element såsom oönskade patienter och yrkesgrupper borta med argument om att de dränerar den ”riktiga vården” på resurser.

För om ersättningsnivåer är orimligt höga kan dessa nedjusteras.  Om marknadsföringen lockar till onödiga vårdbesök kan detta regleras.  Jag misstänker dock att språkbruket där man klumpar ihop de virtuella vårdcentralerna och personerna som arbetar där säger något mer om inställningen till dessa läkare.  De flesta ”nätläkare” är personer som arbetar med detta på deltid eller som ett sätt att tjäna extra pengar vid sidan av sin ordinarie tjänst på inom den ”riktiga vården”, och finner detta som ett värdeskapande komplement till sitt vardagliga arbete. Det finns således ingen skillnad per se mellan en vanlig läkare och en nätläkare.

Föregående regering har tagit viktiga steg framåt för nödvändiga reformer för att modernisera vården och jag skulle önska att socialminister Annika Strandhäll, eller vem som än eventuellt efterträder henne, vågar ta nästa steg i moderniseringen, vilket jag anser bör inkludera metoder och processer för vårdmötet. Det kräver att stigmatiseringen av vissa yrkesgrupper inom vården, och de intressekonflikter som finns inom yrkesgrupper, också lyfts. Sverige har till exempel inom förlossningsvården varit framgångsrika med att ge större inflytande och befogenhet till barnmorskor, så omöjligt är det inte. Politik är att vilja sa Palme, så nog med shibboleth.

”Inom nuvarande system riskerar nätläkarna att bli en ekonomisk gökunge. Är nuvarande system heligt, även om andra fungerar bättre? Det kan inte vara utgångspunkten.”                           
Johan Ingerö, Timbro

NIMA JOKILAAKSO