Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Att lägga sin medmänskliga näsa i blöt

Publicerad: 28 mars 2008, 08:26

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Det har inte hänt mig så många gånger, men när man i det civila snubblar över medmänniskor som behöver akut medicinsk hjälp så är det ju inte mycket att fundera över. Man gör vad man kan där och då. En gång var det en dam med grand mal (jag vet att det inte heter så längre, men jag tycker om det gamla ordet) som plötsligt låg vid mina fötter i ankomsthallen på Arlanda, en annan gång en drogpåverkad ung man som fallit i gatan med huvudet först, en tredje gång en grabb i Himalaya med en öppen fotledsfraktur.

Men det blir så svårt när jag tycker mig sig se medicinska problem som inte är akuta, men nog ändå borde tas om hand, fast den man möter inte är patient, och alltså inte är bett mig om att tycka och tänka som doktor. Ibland blir det rätt, som när paret sökte med sin pigga tjocka förkylda halvårsbebis. ”Hon har anorexia”, tänkte jag först när jag såg mammans avmagrade lekamen. Men hon var ju inte smal om halsen, där var hon ju snarast lite svullen nedanför struphuvudet, och darrhänt, och takykard. Jo, kunde mannen berätta, hustrun tyckte alltid det var för varmt hemma, och fast hon åt som en häst så gick hon ned i vikt. Åt bebisens förkylning kunde jag inget göra, men mor fick remiss ned till medicinintaget på Mölndals sjukhus så att man fick ta hand om hennes hypertyreos.

Och ibland kan det bli helt fel. I kön på systembolaget hade jag god tid att fundera över det lilla men fula födelsemärket på kassörskans handrygg. Det såg banne mig precis ut som det melanom jag en gång som AT-läkare plockade bort på en ganska ung kvinna (och både hon och jag fick en chock när PAD-svaret kom tillbaka, men tack och lov var det taget radikalt med marginal). Och systemtjejens hudförändring såg på någon meters håll precis lika dan ut, blåsvart med lite suddiga kanter, inte jämnbrun. Beslutsvånda, skall man lägga sig i eller hålla käft? Jag valde att presentera mig som läkare och rådde henne att be någon hudläkare se på födelsemärket. Sammanbitet svarar kassörskan: ”Det är inget födelsemärke, det är en tatuering. Och du är inte den förste läkare som sagt detta!” Ridå.

Så hur gör ni, barnläkarkollegor, när ni ser xantelasma hos föräldrar som söker med sina barn. Råder ni dem att gå och kolla sina blodfetter, eller låtsas ni som ingenting och är tysta med er kunskap?

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev