Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Att våga lita på den egna okunskapen

Publicerad: 24 april 2017, 07:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


För de flesta av oss så är det i stort sett omöjligt att säga vad vi gjorde vid en viss tidpunkt, ett visst datum, utan att få några referenser. Men det finns undantag. Det kan vara stora händelser i våra egna liv, världshistoriska sådana, eller bara saker som etsat sig fast av olika anledningar.

Den 7:e april är ett sådant datum. Jag vet exakt var på mottagningen jag stod när en kollega sa att ”en lastbil har kört in i Åhlens på Drottninggatan”. Jag vet exakt hur suget i magen kändes, hur den ilande känslan spred sig upp mot strupen och hur marken blev mer och mer ostadig under minuterna, timmarna som följde.

Jag minns också känslan av värme och stolthet över den egna arbetsplatsen och hur självklart det var för alla att fråga om akutverksamheten behövde hjälp på något sätt, om någon kollega behövde skjuts hem, om det fanns mat och dryck till de som blev kvar. Visst, det är vårt jobb att hjälpa men det är ändå oerhört stärkande att se. Och detsamma hände även utanför sjukhuset, utanför det som kan anses vara plikt och ansvar.

Timmarna och dagarna efter terrordådet växte en mur av medmänsklighet, mod och styrka fram som bara fortsatte att växa högre och högre, starkare och starkare. Viljan att skapa skräck fungerade, men den drunknade snart i ett hav av blommor, ljus och händer som fann varandra. Tyvärr finns inget tröstande att säga till de som förlorade sina nära och kära, eller till de som skadades, och jag darrar på handen när jag skriver dessa rader, av sorgsen tyngd för de som drabbats närmast, och av värkande oförståelse för de mänskliga tankar som lett fram till denna gärning.

Men vad händer när vardagslunken återvänder? Finns det något att lära som kan leda fram till ihållande goda ting? Jag hoppas innerligt det.

Sjukvård och poliskår har hyllats och tackats. Undersökningar har visat att majoriteten av det svenska folket tycker att statsministern skötte händelsen bra. Eftertankarna är många och jag gissar att de flesta av oss är tacksamma för väldigt mycket. Kanske inte minst för andras kunskap, mod och kompetens. Utan dem hade det inte gått, eller det hade i vilket fall gått betydligt sämre. Skulle önska att vi alla kunde stanna upp lite oftare i just den tanken. I vår egen otrygghet faktiskt.

Tänker att vi ibland blir så bortskämda i alla möjligheter att kunna påpeka, lyfta och påtala det vi anser är andras fel och brister, att vi glömmer våra egna. Missförstå mig rätt, självklart ska det tyckas, diskuteras, debatteras, pratas, raljeras, skojas och taket ska vara högt. Självklart ska allas tankar kunna dryftas. Men. Är vi inte lite för dåliga på att lita till vår egen okunskap, till det vi faktiskt inte begriper och inte kan?

När sjukvård, myndigheter, yrkesgrupper eller politiskt styre möts av misstro så är det främst en möjlighet för berörda att växa och utvecklas – varför litar den här personen inte på oss? Finns det något att lära i frågorna som ställs? Troligen. Men det finns också möjligheter för den som ställer frågan att tänka över sin egen position. Möjligen ter det sig enkelt ur min synvinkel just för att jag inte har hela bilden?

Alla kan trots allt inte kunna allt. Därför måste vi, vare sig vi vill eller inte, lita till andras kunskap och kompetens. Eller rättare sagt har vi den fantastiska möjligheten att göra det. Det är omöjligt att vara tandläkare, bilmekaniker, stadsminister, hantverkare, forskare, journalist, tågförare, etcetera samtidigt. Det är betydligt lättare att tycka. På gott och ont.

Tror det finns mycket att vinna i att tänka ett par ödmjuka varv extra innan man låter den dömande yxan falla alltför djupt. Och när tilliten tryter för den eller dem som besitter betydligt mer kunskap eller kompetens på området – våga då i vilket fall lita till din egen okunskap, dina egna brister, innan något skrivs i sten. Okunskap och brister är trots allt egenskaper vi alla garanterat har.

Tack för ordet! 

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev