Anna Spencer: ”Även en döende människa kan behöva vara ifred lite”

”Mm. Ja. Mm. Mm. Precis. Ja. Ja. Ja. Mm. Precis.” Medresenären framför mobiltalar – en plågsam monotonolog. ”Mm. Mm. Precis.” Det börjar bli enerverande. Försöker tänka positivt – nu slängde han ju ändå in ett absolut! 

I vanliga fall älskar jag att sjunka ner i tågsätet, glo ut på gråheten, fukten och villasamhällena man passerar, medan hjärnan sorterar intrycken från dagen. Men när jag snuvas på lugnet får jag en impuls att böja mig fram och knacka honom på flinten. ”Ja. Precis.” Men jag avstår. Utövar stark självkontroll. Tänker på annat.

Läs mer: Sofie Naredi: ”Efter första praktiken var jag en aning besviken” 

Tänker på konsulten från Outlookutbildningen, som sa ”Ta kontrollen! Det är vad allt handlar om!” Jag som i princip har flyttat in i min dator sedan jag blev chefläkare behöver definitivt kontroll. Mapparna har blivit som byrålådorna med gamla kläder man aldrig använder men behåller för säkerhets skull. Allt ska väck! Jag rensar ut, arkiverar och bifogar filer till kalendern. Man ska hantera varje mejl bara en gång. ”Mm. Precis.” 

I Alvesta somnar medresenären och jag tänker i stället på det bästa hembesöket på länge. En scen likt Dardels döende dandy mötte mig och syster F. Huvudpersonen var inte blek, utan vackert guldpläterad, och glasklar trots livets sena timme. Han avböjde alla aktiva insatser, tack. På frågan om han hade det bra, svarade han nej. Förnekade smärta, andnöd, ångest, rädsla eller illamående, samtidigt som tårarna stillsamt rann längs yttre ögonvrårna. ”Då är det kanske sorg du känner”, föreslog jag. ”Sorg över att lämna livet och familjen.” 

Vi tog diskret ut några familjemedlemmar i taget och satte oss i vardagsrummet. Alla var införstådda med att döden kunde vara nära nu. De berättade att han inte ville att de skulle ta så mycket på honom och att det var svårt för familjen. De ville så gärna hålla en hand, en arm, ge en klapp. ”Vi är lite pilliga”, sa ett barnbarn med långt vackert hår. ”Då får ni pilla på varandra. Fläta varandras hår kanske”, svarade jag och förklarade att även en döende människa kan behöva vara ifred lite. De sörjande spred ju sin kärlek bara av att vara i samma hus. Och genom att förstå hans behov av kroppslig integritet, respekterade de också att detta var hans död. 

Sjuksköterskan och jag jublade i bilen över denna kloka, modiga och tillitsfulla familj. 

Jag brukar säga att det krävs tre saker för en god död; att man vet om att man är döende och har accepterat det, att man har goda relationer och att man har möjlighet att få symtomlindring. 

En välfungerande palliativvård och ASIH kan bidra till det. Kompetens och samordning under samma tak. Fattar inte hur de tänker som lägger ner verksamheten i vissa regioner. Nä. Precis.

Vid det här laget är det mörkt. Tåget en lysmask pilande genom svärtan. Mörkret utanför gör att jag bara ser min egen spegelbild i tågfönstret. Vem är jag? En djupt tacksam och stolt chefläkare för en trygg, tydlig och tillgänglig vård.  

Mm. Absolut!

Anna Spencer, chefläkare palliativ vård och ASIH, Region Skåne

Läs fler gästkrönikor  

Läs också: ”Döden är inte alltid ett nederlag i min profession”