Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Behövs läkare i barnpsykiatrin?

Publicerad: 28 februari 2011, 15:54

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


När en ung patient söker eller remitteras till barnneurologen, barnortopeden eller en vanlig barnmottagning träffar patienten självklart en läkare vid nybesöket. Inte alltid en färdig specialist, men i annat fall en läkare under utbildning som har en handledande kollega att fråga till råds när det behövs. Men så fungerar det inte inom en annan av barnspecialiteterna.

För er som inte känner till hur BUP fungerar kanske det kommer som en överraskning att för de patienter som får vård inom barnpsykiatrin i min del av Sverige är sannolikheten bara en på tre att de någon gång under vården träffar en läkare.

Ja, ni läste rätt, 60-70 % av patienterna inom barnpsykiatrin i Göteborgsområdet träffar inte läkare någon enda gång. Däremot blir säkert läkare informerade om alla patienter på teamkonferenser eller motsvarande, och de flesta som ger psykoterapin är förhoppningsvis legitimerade psykoterapeuter vare sig de i grunden är psykologer eller kuratorer. Så det är kanske inget problem?

Men jag tycker det är ett problem. Inte för att läkarens receptblock oftare borde tas fram, piller är sällan lösningen, utan för att det mest centrala i läkarens gärning är att ställa diagnos. Det är diagnostiken allt utgår från, och läkare är mer skolade i differentialdiagnostik än andra personalkategorier. Och diagnosen är faktiskt en del av behandlingen, läkandet gynnas av att någon undersökt grundligt och kommit fram till en hypotes om varför barnet beter sig annorlunda eller tonåringen mår psykiskt dåligt.

Socialstyrelsen tycker inte heller att detta är rimligt, och i sin granskning från 2009 kritiserade man att bara hälften av patienterna i öppen barnpsykiatrisk vård haft kontakt med en läkare, och att det saknades dokumenterad diagnos i nästan hälften av de granskade journalerna. En av de 70 enheterna som SoS besökte använde aldrig diagnoser över huvud taget.

Oftast är Socialstyrelsens rapporter snustorra, men denna gång hade man redan i ingressen en hel sida som illustrerade hur olika vård barn kan få beroende på vilken BUP-mottagning man hör till. Jag citerar hela sidan 8:

”Följande exempel visar att vården kan ges på helt olika villkor. Exemplen är hämtade från Socialstyrelsens tillsyn och beskriver autentiska fall. Barnen hade liknande symtombild med ”bråkighet”, motorisk oro och aggressivitet mot andra barn, parat med oförmåga till kamratkontakt. De var ungefär lika gamla när föräldrarna sökte hjälp hos BUP. Båda barnen var i sexårsåldern, och föräldrarna sökte BUP efter att förskolan eller skolan uppmanat till detta.

Patient A och hans föräldrar fick tid för bedömning omgående. Efter ett bedömningssamtal hos kuratorn, med noggrann anamnes, diskuterades ärendet i teamet. Patienten undersöktes tidigt av en läkare, även med somatisk undersökning. BUP inhämtade uppgifter från barnavårdscentralen (BVC), föräldrarna och skolan. Det blev tidigt klart att en neuropsykiatrisk utredning skulle göras, och skolan tog ansvaret för att göra en s.k. basutredning med hjälp av skolpsykologen. BUP upprättade en gemensam behandlingsplan med skolhälsovården och elevhälsan, tillsammans med föräldrarna.

Utredningen ledde fram till diagnosen ADHD och avslutades hos BUP drygt ett halvår efter den första kontakten. Det framkom av dokumentationen att BUP gjort differentialdiagnostiska ställningstaganden och på vilka grunder man ställt diagnos. Under mellantiden samverkade BUP väl med andra som gjorde insatser för barnet och familjen. Bl.a. gjordes pedagogiska insatser i skolan, och föräldrarna fick utbildning. Från BUP deltog huvudsakligen en psykolog och en sjuksköterska i kontakterna, med hjälp av vissa läkarinsatser. Patienten fick läkemedelsbehandling, och uppföljningen visade att patientens och familjens situation hade förbättrats betydligt. Det fanns ett tydligt och väl dokumenterat teamarbete kring patienten.

Patient B och hans föräldrar träffade BUP tillsammans med skolan i ett nätverksmöte. Ärendet tilldelades kuratorn som träffade föräldrarna först efter fem månader och därefter bedömde patienten under sju månader med s.k. samlek i sandlåda. Kuratorn bedömde att patienten behövde terapi, utan att ställa en mer specificerad diagnos. Terapin vidtog och bestod också av samlek i sandlåda. Att döma av dokumentationen föreföll kuratorn vara ensam behandlare, och det fanns ingen dokumentation från någon form av teamdiskussioner. Det fanns inte heller någon behandlingsplan eller några behandlingsmål.

Efter ytterligare åtta månader avbröt föräldrarna behandlingen och krävde att barnet skulle utredas för ADHD. Skolpsykologen började testa barnet. Efter beslut om ADHD-utredning skickade BUP en remiss till klinikens eget neuropsykiatriska team. Ett halvår senare påbörjade BUP en egen basutredning. Efter ytterligare ett halvår ställdes även i detta fall diagnosen ADHD. Ett år efter diagnosen fick barnet läkemedelsbehandling, dvs. nästan fyra år efter att familjen sökt hjälp första gången. Det fanns få tillfällen då samverkan med skolan dokumenterats under förloppet.”

Det är en stor brist på specialistläkare inom BUP. I mitt område går det nästan 50 000 barn i åldern 0-18 år per fast anställd heltid specialist i barnpsykiatri. Det finns en rad duktiga ST-läkare under utbildning, men jag är orolig för att de inte kommer orka stanna och förändra de mottagningar som skall ställa om från det handläggande som patient B fick ovan. Det handlar inte bara om läkarbrist, det handlar ibland även om synsätt och kultur.

Disclaimer: Trots att säkert mer än en tredjedel av min arbetstid upptas av barnpsykiatriska frågeställningar har jag ingen randutbildning i barnpsykiatri. Jag gråblockade mig fram till barnspecialiteten i både Sverige och Norge. När det under krisåren i början av 90-talet var helt omöjligt att få ett BUP-vick inom pendlingsavstånd tog jag ut norsk barnläkarexamen istället; där var kraven på randutbildning mer flexibla. Min efterutbildning i barnneuropsykiatri har delvis varit sponsrad av olika läkemedelsbolag och jag har deltagit i läkemedelsstudier av psykofarmaka till barn.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev