Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Billroth-psykologi kan ge en magsår

Publicerad: 30 Juni 2008, 08:31

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


I Läkartidningen har en tid förts en debatt om psykiatrins framtid. Striden verkar ungefärligen stå mellan psykoanalys och medicinsk (neuro)psykiatri, där den ”neurologiska” falangen har vind i seglen från neurovetenskapernas och beteendegenetikens landvinningar, medan den psykodynamiska sidan är hårt trängd av KBT och försöker värja sig från (de helt rimliga) kraven på att behandlingar skall ha vetenskapligt dokumenterad effekt.

Psykoanalysen tycks stå starkare inom litteraturvetenskapen än inom medicinen nuförtiden, men det kan inte vara lätt att överge ett synsätt man byggt ett helt yrkesliv på. Det måste vara smärtsamt på gränsen till outhärdligt, och får mig att tänka på hur illa det måste ha varit för de kirurger som var specialiserade på magsår.

När jag läste internmedicin och kirurgi på 1980-talets början så ”visste alla” att magsår berodde på stress, tobak, kaffe och alkohol. Och hjälpte inte antikolinergika och livsstilsförändring så var boten avancerad kirurgi med vagotomi, eller ventrikelresektion ad modum Billroth I och II.

Därför var det svårt att ta de första rapporterna om magsårsbakterien på allvar. Men är bevisen bra slår ny kunskap sig fram och blir till slut den nya accepterade sanningen, det ”alla vet”. För patienterna var det en enorm vinst att kunna bota magsårsinfektionen med antibiotika, men samtidigt var det nog tufft för de äldre kirurger som baserat en karriär på att förfina operationsmetoder ingen längre efterfrågade.

Under kursen i barnkirurgi föreläste den gamle kirurgen för oss om appendicit. Vi hade nyss på gyn-kursen lärt att laparotomi medförde en risk för äggledarproblem i framtiden. Så någon i kursen undrade om man inte åtminstone på flickorna först borde göra laparoskopi för att förvissa sig om diagnosen blindtarmsinflammation innan man öppnade buken.

Barnkirurgen förstod inte vad vi menade. Om det var appendicit så måste man operera! Han började misstänka att vi drev med honom, och när vi därefter frågade om man inte kunde behandla appendicit med antibiotika (som man ju gör med divertikulit) då blev han helt övertygad om att vi bara var oförskämda.

Men det var vi inte alls, vi bara tänkte lite fritt och vågade ställa ”dumma” frågor. En del av dagens sanningar kommer mönstras ut med tiden, men vilka? Vad är det vi gör idag som våra barnbarn kommer skaka på huvudet åt?

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev