Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Borde Coca-cola ha varningstext?

Publicerad: 17 April 2008, 07:49

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


I Acta Pædiatricas aprilnummer läste jag en tysk artikel om kostens inverkan på tics vid Tourettes syndrom. Man fick ihop ett ganska stort material på över 200 enkätsvar, men det var efter ett bortfall på hela 75 procent och bara det gör ju data ganska lättviktiga. Man kan ju lätt tänka sig att det oftare är de som tycker att kosten är viktig som gör sig besväret att svara. En ganska stor minoritet (en dryg tredjedel) svarar att koffeinhaltiga drycker förvärrar deras tics, och det gillar författarna, för då finns det en farmakologiskt rimlig förklaring som passar in. Men när en hel del av patienterna även svarar att färgämnen, sötningsmedel och raffinerat socker ökar ticsen, så försöker man slingra sig och gissar att om det inte var så att patienterna hade fördomar mot onyttig mat, så var det nog en samtidig ADHD som påverkades negativt av färgämnen. Följaktligen illustreras artikeln inte av någon bild på godis utan av en cola-flaska (säkert redaktionens val och inte författarnas).

De uppgifter i artikeln som fick mig att bli verkligt fundersam var två som författarna inte diskuterar speciellt ingående. För det första att hela 7 av 17 kvinnor ansåg att deras foster under graviditet varit i fara på grund av mammans tics! Ytterligt märkligt, jag har aldrig hört om det och det finns inte en enda träff i PubMed på TS och graviditetsproblem. Författarna vänder glatt på siffrorna och konstaterar istället att en majoritet (10 av 17) inte tyckte att ticsen äventyrade graviditeten. Va? Antingen har vi kommit något nytt på spåret eller också kan vi inte helt lita på dessa patienters medicinska bedömningar av sig själva.

För det andra så frågade man även om läkemedel hade hjälpt eller stjälpt mot tics. Mer än hälften av de svarande hade provat neuroleptika, och i regel tyckt att det hjälpt. Några få hade fått metylfenidat och 11 av 20 upplevde en försämring av ticsen. Det som förvånar mig här är inte att metylfenidat kan öka tics, utan att över 90% av en så stor grupp TS-patienter aldrig fått prova läkemedel mot de ADHD-symtom som de flesta med TS har. Varför får dessa tyska patienter tung psykofarmaka mot tics men så sällan ADHD-behandling?

(Enligt Fass är metylfenidat kontraindicerat vid TS, men alla specialister jag frågat säger att det är helt OK att prova. De flesta av mina behandlade patienter med TS har god hjälp av metylfenidat mot sina ADHD-symtom, utan att ticsen förvärras nämnvärt.)

Att författarna skriver sin artikel är ju klart, inte minst för att de fått både hjälp och pengar från en tysk patientförening. Men varför skall Acta publicera en artikel med så dåligt underbyggda slutsatser, och till och med utnämna den till en av aprilnumrets ”highlights”?

TS är på vissa sätt en udda fågel bland NP-diagnoserna. Andra diagnoser utgår från vad som är patientens största funktionshinder, och låter det bli huvuddiagnosen. Vid TS utgår man från ticsen för diagnos, medan det i nästan alla fall är komorbida problem i form av ADHD, tvång eller social funktion som utgör de verkliga funktionshindren. De flesta har lätta eller måttliga tics som kommer och går, men som nästan aldrig är handikappande. Och tur är ju det, för inte ens neuroleptika, med sina nästan garanterade biverkningar, kan minska ticsen särskilt mycket om man ser på blindade studier. Så det är bara vid några ytterligt få tillfällen som jag känt mig tvungen att prova neuroleptika vid svåra tics hos barn, och resultaten är inte uppmuntrande.

Vill ni stifta närmare bekantskap med en charmig kille med TS som lidit svårt men rest sig igen? Då skall ni inte missa Pelle Sandstrak som ofta föreläser och nyss givit ut en bok om sitt liv. De flesta inom Tourette-spektrum ligger dock tack och lov långt ifrån Pelles svåra besvär.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev