Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Brustet hjärta

Publicerad: 6 mars 2012, 18:32

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Hur kan jag vara änka? funderar 36-åriga Sophie, som precis har vant sig vid att vara gift. Efter makens frånfälle tappar hon förankringen i tillvaron. Sophie vill vara en Jackie Kennedy-änka-som-sörjer-med-stil, men det vill sig inte alls. Det blir mera Jack Daniel´s-versionen i stället (Jack Daniel´s = a brand of sour mash Tennessee whiskey för de som inte är hemma i whiskeylandet).

Låt gå-mentalitet som att frukostera på glass och sedan kippa in på jobbet i tofflor och morgonrock, hej hopp, försök det med Arbetsgivaren, så får vi se hur länge jobbet finns kvar! Mycket riktigt, Sophie får sparken och även midjan går ända in i Texarcana. Resultatet av att slufsa skitmat, trycka i sig innehållet i hela kexpaket och andra förtvivlans hemskheter för att döva smärtan.

Ibland måste man bara dra. Sophie gör det. Drar till landsbygden i Oregon för att rädda sig. Hur det går för Sophie? Ska hon få sin midja åter? Ett nytt kneg? Hm, vad tror ni?

Livet besprutar oss med sorg. Mycket få människor är förunnade att gå genom tillvaron obesprutade. Ska man medicinera mot själva livet? Ibland är det nödvändigt för att kunna överleva den första tiden, men sedan? Då gäller det att hitta ett sätt, finna på en strategi för att bygga upp en ny tillvaro. Inte det enklaste och lätt att snubbla, men den som inte försöker reser sig aldrig.

Det kan hjälpa en hel del att snegla på hur andra har gjort för att komma in i omloppsbanan igen. Prata med systrar och bröder i olyckan, självhjälpsgrupper, skriva av sig sorgen och allt det där vet vi, men att läsa böcker kan också vara en väg. ”Sanna böcker” dvs biografier, men även goda skönlitterära författare klarar av att skildra sorg utan att det blir trivialt hjärta-smärta-jox.

Vid behov besök ”Brustna hjärtans café” av Lolly Winston! Där är varmt och inbäddat som choklad med vispgrädde, roligt trots sorgfloret, ljust och hoppfullt mitt i depression och sorgearbete. Det finns bara en väg genom tunneln och tunneln har alltid ett slut.

Let´s go, little darlin´ – och det rakt igenom!

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev