Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Den där jävla döden

Publicerad: 28 oktober 2014, 08:13

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Nej, det är inte jag som svär över döden – även om jag har anledning att nedkalla illsvarta förbannelser över den eftersom döden förklädd som cancer i sällskap med metastaser precis kom och ryckte med sig min lillebror – utan det är en ny bok som heter "Den där jävla döden : vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det" av Anna Lindman (Forum, 2014).

Det gör vi i en väldigt rakt på sak reportagebok som angår varenda en av oss. Anna Lindman intervjuar psykologer, cancerläkare, präster, begravningsentreprenörer, muslimer, kristna, ateister, människor som vet att de snart ska dö, anhöriga till dem som har dött och rätt många fler.

Hur orkar vi egentligen? frågar författaren och pillar på döden i vartenda skrymsle och ur varje tänkbar aspekt. Ser den rakt i ögonen utan att vika undan.

Varför ska man resa till Paris och promenera i de judiska kvarteren, baka två sorters scones, tre sorters kex och en tigerkaka till ett Afternoon Tea, börja kvällskurs i arabiska, köpa en stor flaska parfym vid namn "Pleasures" till förmånligt pris, klistra in alla sina samlade frimärken i album, anlägga en rosenträdgård, koka upp och reda av relationer, tillverka några barn, ta huslån, betala räkningar och ställa klockan på ringning för att komma i tid till jobbet? När allt ändå slutar med att rullgardinen dras ner förr eller senare, tänker en sjukhusbibliotekarie.

Hur fick jag själv veta att livet skulle ta slut en dag? Det var mamma som släppte nyheten. En vacker sommarkväll på 1950-talet efter kvällsmaten. Mamma var så allvarlig, så jag förstod att hon inte lurades. Fast jag tyckte ändå att det lät alldeles för osannolikt. När såg jag döden? När farfar dog i Asiaten hemma i sin säng en novemberkväll 1957. Efter ett tag låg han finklädd i kistan med ett vitt blankt täcke över sig och vi fotograferades där vi stod vid Döden, min lillebror och jag. Sedan kom det massor av folk och så följde en rad goda tårtor med fruktgelé och bruna kors på, vispgrädde i stora hinkar, inlagd frukt, stekar, sås och potatis och annan ganska god mat för barn.

Lär man sig något av "Den där jävla döden"? Ja! Åtminstone ryser man, nästan starstruck, över en dödligt vacker dikt. Så här talar en av våra ledamoter i Svenska Akademien om döden:

Döden har så snygga svarta stövlar

på sina långa slanka ben.

Och människornas skräck är som stjärnor

i hennes hår.

Hennes långa gyllenblonda hår.

Av månstrålar spunnet.

Och av människornas skräck.

Ur diktsamlingen "Hundstunden : kvinnlig bekännelselyrik" från 1989 av Gunhild Bricken Kristina Lugn, född 1948 i Tierp, Uppland.

God Allhelgonahelg på er, kära läsare! Och kom ihåg att vara generösa för svepningen har inga fickor ...

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev