Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Anna Spencer: ”Den personalen borde ha guldmedalj varje dag”

Anna Spencer träffar personal på ett demensboende som jobbar på i det tysta med patienter som skriker, går dem tätt i hasorna, knips och bits.

Publicerad: 8 oktober 2021, 08:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Anna Spencer, chefläkare Palliativ vård och ASIH, Region Skåne.

Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Anna SpencerDemens

Det är aldrig för tidigt att upprätta en krisplan. En vän som arbetar i Danmark har en patient, vars steg 1 i sin krisplan är (när hen mår extra dåligt), ”at drikke to giraffer”. Problemet är att man aldrig vet när krisen slår till och om man då har två giraffmönstrade ölburkar till hands (hen har det). 

Ofta är det ju småsaker som skapar stora kriser. Halvledare. Provrör. Hur klarar vi den dagliga vården om vi inte kan ta prover? 

Läs mer: Geriatriker i Flen rondar på äldreboenden i Västerbotten

Hemma hos herr M trodde jag mig se tydliga tecken på en aktiverad krisplan. En öppnad svart burk, 6,0 procent, på lilla bordet. Bakom fåtöljen, diskret placerad men ändå inom räckhåll, stod en Gammeldansk. Men det var ingen kris. Han tyckte bara inte att det var lönt att sluta dricka när livet var så kort.

Ja, och så är det coviden och munskydden. Oro och bristande ork. För att inte tala om den obefintliga aptiten eller tålamodets tunna skal och plötsligt sitter de där – en familj i kris. 

”Vi behöver hjälp”, säger hon med darrig röst.  

”Då hjälper vi er”, säger jag.

Och det blir kav lugnt i radhusköket. Radion spelar i bakgrunden och hunden vilar sin haka mot hans fot, som nu slutat vippa.

Det är det bästa. Att förmedla lugn och hopp om en rimligare vardag. Du får ett telefonnummer där det alltid svarar en levande människa, när du än ringer. Du behöver inte längre kämpa så förtvivlat. 

Deras lättnad påminde mig om ett yogapass för länge sedan. Den i lila trikåer höljda mänskan, med tvärklippt lugg, mässade entonigt. ”Andas iiin – ååå aandas uuuut” och just som min otåliga narkosläkarsjäl höll på att brisera, deklarerade den tvärklippta på mjuk skånska: det här är din egen timme. Du behöver inte prestera något. Varpå jag omedelbart föll i lättad gråt. En fristad från prestationer där på min matta. Så, voilá! Palliativvården – din yogamatta. Typ.

Vi åkte ut på landet, syster A och jag. Hästgårdar, pilalléer, äppelträd flimrade förbi och vi andades iiin. Framme vid demensboendet var det snickarglädje med nya tak och uteplatser och lavendelhäckar. Inne mötte vi den rutinerade personalen, som med sin blotta närvaro fick oss att andas uuut. 

De jobbar på i det tysta med patienter som skriker, går dem tätt i hasorna, knips och bits. Gråten ligger på lur hos en i keps. En annan stirrar tomt framför sig på Gift vid första ögonkastet.

Den personalen borde ha guldmedalj varje dag. För sin närvaro. För att de ser alla i ögonen när de pratar, utan tecken på stress eller ointresse. För att de går till jobbet dag efter dag, år efter år.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag gillar mitt jobb! Jag gillar också vår ledningsgrupp. Den påminner om min köksrenovering – alla skåp och lådor öppnas och vi rensar ut skräp. Frågar vad som ligger bakom siffrorna i stället för att bara mäta. Vågar erkänna fel. Vi ser och hör varandra. Att lyssna är ett bra första steg på vilken krisplan som helst. Och så har vi roligt också – utan giraffer!

Anna Spencer, chefläkare Palliativ vård och ASIH, Region Skåne

Läs fler gästkrönikor  

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här!
Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Anna Spencer

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Anna SpencerDemens

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev