Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag27.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Det behövs uppenbarligen språkvård i vårdspråket

I Halland jobbar vi efter devisen ”Vi KAN”, medan ”Ibland får vi till det” kanske skulle ge mer rimliga förväntningar, skriver AT-läkaren Linus Källgård.

Publicerad: 16 Oktober 2020, 08:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg.

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån


”1 dos kräm till frukost, 1 dos kräm till middag” – det är texten som mitt journalsystem automatiskt genererar, om jag knappar in ett recept på mjukgörande kräm 2 gånger per dag. Så står det alltså på etiketten när patienten hämtar ut sin pumpflaska med Canoderm, följt av mitt namn som ansvarig för det hela. Det är ju en fin gest av journalprogrammet att försöka hjälpa mig med doserings­anvisningen, men för att ha min stolthet i behåll får jag manuellt gå in och radera dessa texter och ersätta med något vettigare. Och för att det faktiskt inte alltid är lika självklart hur man ska äta (eller inte äta!) det man fått förskrivet. Det är uppenbart att det behövs mer språkvård i vårdspråket! Några exempel:

I våra utskrivningsmeddelanden: Att patienten får ett papper i handen vid hemgång från sjukhus är en bra grej, en begriplig text som talar om vad som egentligen hänt och gjorts och varför. Vad jag inte kan förstå är det närmast obligatoriska oskicket att avsluta dessa texter med ”Du skrivs ut väl­mående”. För det första skriver vi patienten på näsan, för det andra tycker sig sällan patienten må särskilt väl bara för att kroppen just bedömts klara sig utan inneliggande vård. Jag jobbade en gång på en avdelning i Göteborg där man skrev dessa texter efter att ha pratat med patienten, inte före. Och löpande med jämna mellanrum under vårdtiden. Det höjde markant de inlagdas upplevelse av delaktighet och vården blev även mer effektiv när patienten gick från passivt objekt till samarbetspartner.

I våra remisser: 1929, när min farfar vid någon månads ålder skickades in av Dr Waller från Lidköping till Sahlgrenska, löd remissen: ”Kräks. Något kobent.” Kort och koncist, måhända något i underkant. I dag skrivs remisserna ofta av någon stackars underläkare som fått uppdraget, men inte syftet, till sig i all hast av någon annan. I remissen, fylld av svada och värk, framgår det mesta utom tydlig fråge­ställning. ”Ju luddigare remiss desto hjärtligare hälsningar” konstaterade en kollega.

I våra ledord: Vi tänker ofta logiskt i medicinen, till exempel tar vi bara prover om vi är beredda att agera efter vad de visar. Detsamma bör förstås gälla antagandet av slogans, ledord och värdegrunder, om de över huvud taget behövs. I Grönköping har landstinget bytt ut ledordet ”Patienten i centrum” mot det mer uppriktiga ”Patienten i väntrum”. I Halland jobbar vi efter devisen ”Vi KAN”, medan ”Ibland får vi till det” kanske skulle ge mer rimliga förväntningar. Eller varför inte ”Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta” som trots allt stått sig i drygt 2 000 år?

Det behövs mer språkvård i vårdspråket. Bristande kommunikation är den enskilt viktigaste orsaken till vårdskador, och förmodligen även till att färre än hälften (!) av alla förskrivna recept tas enligt ordination, enligt världshälsoorganisationen WHO. Färre än hälften – då undrar man hur kommunikationen egentligen fungerat, var man överens om planen? Ordineras man mjukgörande kräm till frukost och middag är det dock inte så förvånande.

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev