Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Det blir dyrt att återställa förhuden

Publicerad: 21 augusti 2009, 07:58

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Om nu politikerna får sin vilja fram och erbjuder föräldrar att åt sönerna beställa rituell omskärelse på sjukhus till självkostnadspris, vilket ansvar har den offentliga vården sedan att ordna förhudsrekonstruktion åt de män som inte i vuxen ålder önskar att vara omskurna?

Det kan låta som ett helt teoretiskt spörsmål, men i USA och Kanada (där det funnits en tradition att omskära även småpojkar med kristna föräldrar) så är det en hel del män som i vuxen ålder upplever sig stympade och vill ha sin förhud tillbaka. (Och det finns även några i Sverige.

Nu går det inte att återskapa en helt normal förhud, särskilt inte innervationen, men många tycker det är mödan värt med transplantation av hud, expansion av hud med implanterade subkutana ballonger eller icke-kirurgisk långsam töjning med olika manicker med tejp, fjädrar eller tyngder.

Det är inte något nytt. I bibelns första mackabéerboken 1:15 står om de judar som ville assimileras efter Alexanders expansion av den grekiska kulturen med dess ideal av nakna gymnaster. ”De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda .” Man tror att omskärelsen då ofta lämnade rester at förhud kvar som man kunde töja, till exempel med tyngder (pondus judaeus). Och genom historien har sedan olika metoder provats för att i någon mån återställa det som skurits bort.

Om vi i vårt land tillåter föräldrar att bestämma om deras söner skall genomgå ett onödigt medicinskt ingrepp så anser jag att staten också påtar sig ett ansvar att så gott det går återskapa förhuden för den man som inte tycker att hans föräldrar fattade rätt religiöst beslut åt honom. Det bör då inte vara självkostnadspris utan vanlig vårdavgift. Men det kan bli dyrt; i Kanada kostade det delstaten British Columbia över 70 000 kronor när man tog på sig att betala 90 % av Paul Tenaris ”uncircumcision”.

Det går förstås inte att jämföra med lobotomier, tvångssteriliseringar eller övergrepp på barnhem, men man skall nog inte bortse helt från risken att stat eller landsting kan komma att krävas på skadestånd även av män som i onödan berövats en liten men ändå saknad kroppsdel. Jag tänker att pengar kanske är ett argument politiker kan ta till sig.

Det finns många fler argument mot könsstympning av omyndiga pojkar. Jämlikhet mellan könen i lagstiftningen är ett. Religionsfrihet för barnet är ett annat. Och det är i sanning orimligt att det är förbjudet att kupera hundar men inte att utföra onödiga operationer på barn.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev