Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Det får inte va´för mycket kärlek

Publicerad: 20 maj 2009, 07:22

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


”Det får inte vara för mycket kärlek, allt det där är så överdrivet”, sa´ patienten.

Jag hade kallats till avdelningen på ett s k Ringer så kommer vi-besök.

Vårt bibliotek erbjuder nämligen sådan service till patienterna. Man ringer själv på bibliotekarien eller så ber man någon vårdpersonal göra det.

Vi tar emot samtalet och frågar vad som önskas - på bibliotekariespråk kallas det att göra en referensintervju – och fyller i en speciell blankett med särskilt utformade frågor. Sedan plockar vi fram vad som begärs, vare sig det gäller böcker med mycket, litet eller ingen kärlek alls eller möjligen bara en liten dutt av

”that thing called lôve” mot slutet av boken. Ganska ofta råkar vi på patienter som mer eller mindre bestämt, ibland t o m barskt, undanber sig böcker som handlar om kärlek. Medelålders eller äldre personer handlar det då oftast om, dvs personer som har levat litet. Känt livets vindar blåsa och som kanske även har varit med om en eller annan orkan.

Denna gång var det en kvinna i övre medelåldern, som kanske hade diskat alltför många diskbaljor i sina dagar, om ni förstår vad jag menar.

”Jaha, men då tar vi bort kärleken då”, föreslog jag denna luttrade medsyster.

I stället visade jag henne på litet annat som man kan fördjupa sig i.

Historia till exempel eller arkeologi. Vis av många Ring så kommer vi-utryckningar genom åren, har jag alltid med en trave med lagom blandat innehåll i form av vanliga böcker, storstilsböcker, ljudböcker och musik.

”Det är så överdrivet, så överreklamerat det där med kärleken”, fortsatte patienten, aningen mödosamt men bestämt, medan hon växelvis inhalerade och pratade.

”Jo, det kan det ju vara”, svarade jag diplomatiskt. Patienten utvecklade denna åsikt ytterligare under en kortare föreläsning, alltmedan jag registrerade utlåningskoder och plockade i ordning boktravarna. Behöver jag säga att hela den överbelagda salen med kvinnor var idel öra?

När ämnet kärleken hade behandlats tillräckligt utförligt och patienten nöjt sig med några fina trädgårdsböcker om blommande balkonger, fortsatte jag till nästa vårdavdelning. Knackade på och öppnade dörren till salen:

”Hej! Det här är sjukhusbiblioteket! Du har ringt efter oss. Vad får det lov att vara?” Den unga patienten behövde inte ens tänka utan utbrast lättat:

”Åh, vad bra att du kom! Har du något om kärlek?”

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev