Det finns en situation då min empati försvinner

För några år sedan hade vi värdegrunds­arbete på sjukhuset. Det var mycket obligatoriskt. Där fick vi prata i tre timmar om att det är viktigt med empati. Så nu har jag gått kursen och jag tycker att jag är ganska bra på empati. Men det finns en situation då min empati försvinner. Den upphör totalt att existera. Det brukar oftast hända på sommaren. Och det hände även denna sommar.

Jag satt på akutmottagningen en lördag kväll i juli och tog hand om diverse öron-, näs- och halspatienter. En man stod på Waran och hade fått en rejäl näsblödning. En berusad student hade åkt el­scooter och behövde rätta till näsan. En kvinna hade fått ett getingstick i tungan och behövde luft. Det var ganska mycket att göra, men det var okej, för jag kände att jag gjorde nytta.

Då kom en kvinna som hade ont i halsen. Triagesköterskan hade försökt skicka henne till den kvällsöppna öppenvårdsmottagningen, men där var det fullt och kvinnan hade propsat på att hon var tvungen att träffa en läkare. Jag kände mig empatisk och tänkte att hon nog var orolig och gick in till henne. Hon var opåverkad, hade två halvröda tonsiller, negativt streptokocktest och fin epiglottis. Så jag berättade för henne att hon hade en virusinfektion i svalget och nog skulle bli bättre om ett par dagar. Ingen antibiotika. Hem och krya på dig!

Kvinnan: ”Vänta lite. Jag behöver en sjukskrivning.”

Jag: ”Jag vet inte om det behövs. Jag tror nog att du kan gå till jobbet om ett par dagar.”

Hon: ”Nej, jag jobbar inte. Jag har semester i nästa vecka.”

Jag: ”Men har du semester, så är det ju lugnt.”

Hon: ”Men jag vill ha en sjukskrivning, för jag vill inte vara sjuk på semestern.”

Nu får jag plötsligt kraftig tinnitus. Pulsen går upp, jag blir torr i munnen och min andning blir snabbare. Min amygdala har reagerat. Kvinnan uppfattar min flykt- och kamprespons och säger: ”Jag vet att jag har rätt att kräva en sjukskrivning. Man ska inte behöva slösa bort sin semester på att vara sjuk.”

Här drabbas jag av en total, akut empatiförlust. Jag kan inte hjälpa det. Jag försöker desperat minnas olika anger management-tekniker: Hon är en människa, jag vet inget om hennes situation, försök förstå. Då säger hon: ”Jag kom redan i dag, för jag har läst att det är en karensdag innan jag får sjuklön.”

För samtliga inblandade sker nu ett mirakel. Det går ett luftvägslarm. Någon kan inte andas. Jag ursäktar mig och springer iväg mot akutrummet. Och när jag kommer in i akutrummet känner jag hur tinnitusen försvinner, pulsen går ner och empatin återvänder. Äntligen får jag göra nytta igen! Och när jag är klar med luft­vägen har kvinnan gått hem. Tack!

PS. Innan jag blir mailbombad av samtliga fackföreningar: Jag vet att ni anser att man ska bryta sin semester om man blir sjuk. Men sjukdom kommer aldrig när man önskar det. Och om man anser att alla har rätt att vara friska under sina fem semesterveckor, så förstår man inte att sjukdom är en del av livet.