Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Digitaliseringen på barrikaderna

Publicerad: 16 Oktober 2019, 10:12

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Som öppen kritiker av ökad federalism, och annan form av överstatlighet som urholkar det sociala kontraktet mellan medborgare och stat tolkas det ofta som kritik mot EU som helhet eller internationella samarbeten. Inget hade kunnat vara mer fel, då friare utbyte av varor, tjänster, kapital och människor skapat ett totalt välstånd som saknar motstycke i historien.

Som utbytesstudent på ett elituniversitet genom Erasmus-programmet fick jag erfara den intellektuella rikedom en internationell studie- och forskningsmiljö erbjuder genom just utbyte av idéer. Detta utbyte skedde både på kurser men också på de caféer och pubar där unga akademiker från världens alla hörn precis som ortsbefolkningen spendera sin fritid i typisk europeisk manér. Den akademiska världen fungerar i en kombination av nationell tävling i prestige och säkra strategisk spetskompetens parallellt med internationellt samarbete för att förbättra mänsklighetens tillvaro och öka totala kunnandet i sökandet på den flyktiga verkligheten.

Detta var något som jag funderat på efter att ha deltagit på ett seminarium på Europeiska Kommissionens representation i Stockholm där utbyte av analyser och erfarenheter från fyra EU-länder presenterades kring frågor om socialsäkerhet och kompetens i denna sköna nya värld med artificiell intelligens, AI. Som bakgrund till ämnet lyftes att den industriella automationen och robotiseringen som förändrat arbetsmarknaden för industriarbetare fundamentalt nu även nått tjänstesektorn och att typiska småborgerliga yrken såsom journalister, jurister, läkare och lärare nu befanns sig i skyttegravarnas första linje. Hur ska stater förbereda sig och sina invånare inför denna massiva jobbslakt som stundar?

För även om ingen talare ville tala om detta hot, utan hellre resonera om utmaningen att höja kompetensen för arbetskraften och möjligheterna för individerna så var det smärtsamt tydligt att framtidens förändring hade stora vinnare och förlorare.

Ingenstans blev det tydligare än när representanten från franska arbetsmarknadsdepartementet presentera deras modell om individuella digitalisering-och utvecklingsfonder för att uppmuntra invånarna att ta eget ansvar för sin anställningsbarhet för att få denna metod avfärdad som ineffektiv av representanten från tyska facket då erfarenheten visar att det främst är de högutbildade som nyttjar individuella åtgärder. Så fast alla länders representanter gärna framhöll hur man med klassiska arbetsmarknadsåtgärder förberett sig så återstod dilemmat som tyska facket inte kunde ignorera.

Alla representanter var redan övertygade att den förda ekonomiska politiken sedan 80-talet skapat större ojämlikheter och gröpt ur medelklassen genom både uppåtgående och nedgående social mobilitet, och att den stora demografiska förändringen ökats på av den senaste invandringen och att digitaliseringen ytterligare katalysera denna situation. Så vilken roll har staten att skydda invånarnas sociala säkerhet och även den sociala sammanhållningen?

En gigantisk uppgift med tanke på att den strukturella arbetslösheten inom EU-länderna i fråga redan är hög, och de långtidsarbetslösa, äldre och flyktingar ofta är väldigt långt ifrån en möjlig anställning i en arbetsmarknad med större konkurrens och krav på digital kompetens. Välfärdssamhället kan inte enbart förlita sig på unga ”digital natives” och hoppas att våra utbildningssystem även i framtiden ska leverera högkompetenta anställningsbara unga människor. EU-kan inte heller dagdrömma om kompetensregn för att täcka upp för detta missförhållande mellan arbetsmarknadsbehov och humana resurser när invandringen här till skillnad från länder såsom Kanada och Australien inte är orienterade för ”Brain gain”. Så den tyska pragmatismen om insikten att det finns ett nationellt ansvar om att program även behöver få med de invånare som ligger längst ifrån arbetsmarknaden behövs, men med sitt politiska system av decentralisering är detta en tillvägagångssätt de själva inte kan anamma.

Därför skulle jag vilja föreslå en nordisk mellanväg mellan individuellt ansvar och kollektivt samarbete. Låt oss göra som fransmännen och skapa individuella fonder för digitalisering och utveckling, som delfinansieras av staten och arbetsgivaren tillsammans. Eftersom digitalisering och AI, förändrar förutom arbetsmarknaden även samhällsfunktioner så kan man börja med en pilot inom de yrkesgrupper som både står på fronten och som inte får lamslås från ett systemperspektiv. Så börja med blåljuspersonalen, den medicinska kåren och personalen i social- och äldreomsorgen. Samtidigt med detta skulle man kunna med nationell och EU-finansiering initiera internationella program som syftar till att få de personer som lämnat just dessa yrken att återvända samt att bredda rekryteringen till dessa yrken det vill säga identifiera ”best practice” för detta inom EU.

Inom programmen behövs även sociala element med syfte att åstadkomma ett mental uppvaknande så att tidsanda blir medveten om att vi numera delar arbetsmarknad förutom med våra normalintelligenta irrationella medmänniskor också med (inhumant) rationell artificiell intelligens. Med fem år kvar till Vision e-hälsa 2025 behövs ett mer radikalt grepp kring ämnet vad som menas med världsledande med användning av digitaliseringens möjligheter. Det är dags att tvinga de anställda och arbetsgivarna upp på barrikaderna, och jag menar att detta gör vi både nationellt och genom att riva de mellannationella murarna åtminstone inom EU för utvecklingen av detta samhällsviktiga område. Bäst i världen blir vi tillsammans och just nu är det fransmännen som har initiativet inom digitalisering i Europa så vi gör klokt i att söka oss närmare idécentrum tillsammans med våra jämlikar då svenskarna har stor erfarenhet och god renommé av framgångsrika strukturomvandlingar från 90-talskrisen och Lehman-kraschen för att bidra till diskursen. För tjänsterobotar och AI är inte science-fiction, de är del av den digitala revolutionen som  kapar både arbetsmoment som förändrar yrken men också hela yrkeskategorier kommer förintas, men det kommer att gå, ja det kommer att gå det med.

“The charm of history and its enigmatic lessons consist in the fact that,

from age to age, nothing changes and yet everything is completely different”

-Aldous Huxley

NIMA JOKILAAKSO

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev