Elsanerade vårdcentraler ett mål för Centerpartiet Västra Götaland?

Jag ifrågasätter inte att de som upplever sig elöverkänsliga lider svårt. Men vi hjälper dem inte på lång sikt genom att jamsa med och låtsas som om deras rädsla är välgrundad. Tvärtom riskerar vi att skapa fler elfobiker genom att "elsanera" och på andra sätt behandla detta som en äkta överkänslighet. Jag är verkligen besviken på politiker och tjänstemän inom min egen region som inte kan stå upp för vetenskap och rationalitet, även om jag förstår att det kan vara obekvämt i möten med patientföreningen.

Västra Götalandsregionen breddade för två år sedan sin handikappkommitté till att bli Kommittén för rättighetsfrågor som lyder direkt under regionstyrelsen, och skall "utifrån ett helhetsperspektiv främja alla människors möjligheter att delta i samhället på lika villkor". Ett utopiskt mål som få kan invända mot. Under kommitténs vingar finns en samrådsgrupp mellan regionen och handikapporganisationerna.

Rådet för funktionshinderfrågor tog vid sitt möte 14 februari upp frågan hur man skall underlätta för elöverkänsliga att besöka vårdinrättningar. Centerpartiets Stig-Olov Tingbratt avrapporterade från ett möte med de elöverkänsligas förening. Tingbratt verkar uppfatta de elöverkänsligas besvär som lika verkliga, men också lika missförstådda, som de "personer som tidigare hade olika fysiska problem som visade sig bero på amalgamfyllningar i tänderna". På sätt och vis kan jag hålla med honom. Det mesta talar för att amalgamsjukan också är somatisering.

Enligt protokollet anser rådet det är fakta att när den som är elkänslig "vistas i lokaler med elektromagnetiska fält kan följande hända: Blodtrycket stiger ... [man får] Lågt PH ... Båda dessa tillstånd är svåra att behandla medicinskt eftersom de endast uppträder i samband med exponering av höga elektromagnetiska fält." Det tror jag inte stämmer. Blir man väldigt rädd brukar väl blodtrycket stiga, men det kan också falla rejält i en vasovagal reaktion. Och oro brukar tvärtom leda till hyperventilation och stigande pH när kolsyran vädras ut. Dessutom är det övertygande visat att de upplevt elkänsliga får sina symtom när de tror att de utsätts för påverkan av EMF, oberoende av om exponeringen är av eller på.

Med på mötet med de elöverkänsliga hade också tjänstemannen Marianne Salén varit. Hon jobbar på Rättighetskomitténs kansli och är ansvarig för Tillgänglighetsdatabasen där bland annat alla regionens vårdinrättningar måste lista vilka handikappanpassningar som gjorts vid varje enhet. Det elsanerade vårdrummet på Falköpings sjuhus blev ett misslyckande och används knappt alls. Rådet för funktionshinderfrågor vill istället att alla vårdcentraler skall ha strålningsskärmande baldakiner, en sänghimmel med inspunnen metalltråd.

"Möjligheten att kunna använda nät, baldakin runt britsen i vårdrummet under det tillfälle den elöverkänslige patienten vistas i rummet, kan vara en enkel lösning och inte heller särskilt kostnadskrävande. Rådet frågade om det skulle vara möjligt att erbjuda dessa nät på varje vårdcentral. Ett förslag är att ta med detta i det kommande revideringsarbetet "Tillgängliga och användbara miljöer – riktlinjer och standard för fysisk tillgänglighet" samt att följa upp med hjälp av TD tillgänglighetsdatabasen."

En baldakin för sjukvårdsbruk kostar drygt 30 000 kronor. Om vi skall köpa in sådana till alla regionens 200 vårdcentraler och 170 folktandvårdsmottagningar blir kostnaden 11 miljoner kronor, och de pengarna kunde nog användas på bättre sätt.

Som en extra påminnelse om att rådet tar elallergi på fullt allvar avslutas protokollets text om elkänslighet med att "Från rådet påpekas att det finns exempel på en person i Europa som har fått elöverkänslighet klassat som arbetsskada." Vad jag förstår syftar man på ett mycket kontroversiellt beslut i italiensk domstol förra året. Innocente Marcolini drabbades av en tumör i ganglion trigemini nära örat och domstolen avgjorde efter överklaganden att detta skall anses bero på att Marcolini, som vad jag läst är botad efter operation, i jobbet använt mobiltelfon. Rådet rör därmed samman frågan om akuta besvär av EMF (som visats inte bero på EMF) med frågan om EMF kan ge cancer (vilket verkar allt mer osannolikt, men svårare att helt utesluta).

Ironiskt nog sammanfaller Västra Götalands planer på skärmande baldakiner på varje vårdcentral med att SBU:s Upplysningstjänst svarat på frågan om vilka studier som finns om elöverkänslighet och elsanering av vårdrum. Man uttrycker sig försiktigt på SBU, väger sina ord på guldvåg. "Upplysningstjänsten tar inte ställning för eller emot elöverkänslighet, utan redovisar endast identifierad litteratur."

"Upplysningstjänsten har identifierat en [norsk] systematisk översikt där man inte hittar några studier om vilken effekt elsanerade rum på sjukhus har. I samma översikt gjorde man också en metaanalys över provokationsstudier, där försökspersonerna försökte bedöma om de var exponerade för elektromagnetiska fält eller inte. Författarna drar slutsatsen att elöverkänsliga inte kan avgöra om de exponeras för elektromagnetisk strålning, bättre än förväntat vid ren gissning."

"Vi identifierade också en systematisk översikt där man studerade fysiologiska reaktioner hos personer, både elöverkänsliga och icke elöverkänsliga, som utsattes för elektromagnetiska fält. Författarna slutsats är att det inte finns stöd för att elektromagnetiska fält har fysiologisk påverkan på personer som identifierar sig som elöverkänsliga."

Man får säga att frågan är så väl besvarad som vetenskapliga frågor kan bli inom miljömedicin. Och då är det dags att politiker, tjänstemän och övriga handikapporganisationerna slutar upp med att behandla de elöverkänsligas förenings krav som legitima. Det liknar på något sätt situationen med personer med OCD som kan ha renlighetsnoja; tar man bacillskräcken på allvar och medverkar i deras ritualer blir det inte bättre, tvärtom är det en björntjänst där man blir medskyldig till att ytterligare krympa deras värld. Ingen verkar veta hur vi kan hjälpa dem som redan är bergfast övertygade om sin elöverkänslighet; det är kanske obotligt för många av dem. Men jag tror att vi kan minska antalet nya personer som drivs in i denna vanföreställning genom att kalla en spade för en spade.

MATS REIMER