Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

En operationsberättelse

Publicerad: 6 augusti 2010, 12:23

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ibland måste man byta om till operationskläder. Dra på sig den vita långskjortan och transformera sig till patient. Kapitulera på det smala operationsbordet och därmed lägga över ansvaret för sitt liv på andra. Möta en skäraglad kirurg som utstrålar ren arbetsglädje. Det är alltid härligt med folk som har en arbetsglad utstrålning. Att vara rutinerad och säker på hand är en fördel. Det förstår jag tydligt när jag hör ”så borrar vi några hål där och där och så här och här”. Inalles fyra stycken räknar jag och i min mage! ”Och går inte det då gör vi ett snitt så här (gör med handen en rask och bestämd gest misstänkt likt något som för tankarna till giljotinering) men vi väcker dig inte för att fråga”, hör jag vidare och sedan minns jag inte mera.

Kära läsare, jag är tillbaka här på Dagens Medicin-bloggen, på jobbet och i livet efter en hastigt påkommen gallop. Gallstensoperation, för att förtydliga, och med ofattbart kort kötid, litet sjukskrivningsveckor och så några härliga semesterveckor ovanpå det.

Litet nyttiga uppfriskande erfarenheter som patient också. Vårdpersonalens röster och överhuvudtaget hur man kommunicerar med tal och kroppsspråk betyder oerhört mycket för en skrajsen premiärpatient som aldrig någonsin opererat sig. Låter personalen bara snäll på rösten och uppträder lugnt och förtroendeingivande, så tål man mycket smärta. Sveriges Radio och alla kanaler med radioprogram räddade mig från att höra alltför ingående om medpatienternas vedermödor. Jag hade alldeles nog av mina egna.

Massor av härlig vila, en lätt solbränna, ett välstädat hem, intellektuell förflackning, några fint läkta små kryss och gallstenen säkert infångad i en genomskinlig plastburk har jag som minne av sommaren 2010.

Redan vemodig augusti med sensommar och ystra getingar, men också frodig skördetid med saftiga bär och friska, knapriga grönsaker. Vart tog egentligen hela den ljuvliga sommaren vägen? Underbart är kort, alldeles för kort, för att citera Povel Ramel. Eller som Erik Axel Karlfeldt diktar i sista strofen av ”Sommardansen”:

Jag dansade en sommar,
Det var min enda sommar,
Och sen så var jag gammal,
Och sen så var det slut.

(Flora och Bellona 1918)

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev