Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Evidensbaserad klinik - ett fjärran mål?

Publicerad: 13 mars 2008, 07:29

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Eponyma sjukdomar är kanske ett fenomen från en svunnen tid, men de etablerade sjukdomarna som redan fått personnamn lär inte döpas om i brådrasket. En återvändsgränd av typen: opraktiska QWERTY dominerar av historiska skäl över Dvorak. Lite som att Trisomi 21 inte riktigt klarar att slå ut den gamla termen Down’s syndrom.

Och vad skulle man ersätta det svårstavade namnet Henoch-Schönleins purpura med - benign juvenil vaskulit? För det är väl det HSP är, en hyfsat vanlig barnsjukdom som kan vara lite jobbig att ha, men som sällan leder till bestående men (förutom för de få vars nefrit inte går över).

Jag minns ofta mina misstag, och det är väl bra om man lärt sig något av felandet. En miss jag minns från min gröna start som vickande underläkare var när jag ville skriva hem mellanstadiegrabben med migrerande buksmärtor. Han var inlagd för bukobs, men barnkirurgen tyckte inte det var något som skulle exploreras, så han hamnade på medicinsidan. Det onda i magen kom och gick, och flyttade sig runt i buken. Jag uppfattade hans föräldrar som hispiga och överbeskyddande (medan de nog bara var adekvat oroliga), så när jag inte begrep vad det kunde vara så hamnade jag i felslutet att det detta måste vara psykosomatik. Alltså borde vi sända hem honom för att inte späda på sjukdomsvinsten.

Så kom överläkarronden med Otto Westphal, som fortfarande är en av mina idoler. Han lyssnade på sittronden till vår sammanfattning, men såg också att s-albumin var lite lågt. Han föreslog HSP som diagnos, och vid själva ronden lyfte han på lakanet. Då hade de typiska utslagen på benen utvecklats, kvittot på att han hade rätt. Häpp! - som en scen ur Dr House. (Jag kommer inte ihåg om pojken hade hematuri, för i så fall borde vi ju verkligen ha tänkt på vaskulit!)

Killens buksmärtor fortsatte i flera dagar, och vi blev rädda att vaskuliten i tarmarna skulle leda till tarmperforation. Borde han få kortison eller ej? Å ena sidan borde ju kortison minska inflammationen, men å andra sidan det fanns ju inga studier som visade att det var effektivt, och det kanske till och med kunde öka perforationsrisken? Jag minns inte säkert om han till slut fick kortison, men jag minns att det då inte fanns någon vetenskaplig evidens för hur vi borde handla.

Jag påmindes om denna drygt 20 år gamla episod då jag läste ett referat av en färsk metaanalys av studier som undersökt just denna kliniska fråga: lönar det sig att ge kortison vid HSP? Och tro det eller ej, svaret är nog fortfarande: vi vet inte! (Författarna till denna review tycker att data talar för att man kan ha nytta av steroider, men i kommentaren på Medscape framhålls att i de prospektiva studierna nådde den positiva effekten inte riktigt statistisk signifikans – problemet med för små material.)

Det är påfallande hur stora behandlingstudier är svåra att få (finansiering) till om det inte handlar om nya läkemedel med kommersiell potential.

MATS REIMER

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev