Förnuft med känsla

Under sommarmånaderna har en bloggtext av David Gorski delats friskt i sociala medier med titeln ”Alternative medicine kills cancer patient, ”complementary” edition”.  Texten har sin utgångspunkt i en retrospektiv observationsstudie som publicerats i Jama Oncology. Studien avsåg att bland annat titta på om kombinationen av kunskapsbaserade behandlingar och alternativa metoder påverkade överlevnaden hos bröst- prostata-kolorektal- och lungcancerpatienter. (För en gedigen genomgång av studien och dess svagheter, läs hela artikeln.)

Som titeln antyder så såg författarna en negativ korrelation mellan cancerpatienter som använde sig av alternativa/komplementära metoder och överlevnad.

”In this cohort study of 1 901 815 patients, use of complementary medicine varied by several factors and was associated with refusal of conventional cancer treatment, and with a 2-fold greater risk of death compared with patients who had no complementary medicine use.”

”Patients who received complementary medicine were more likely to refuse other conventional cancer treatment, and had a higher risk of death than no complementary medicine; however, this survival difference could be mediated by adherence to all recommended conventional cancer therapies.”

Efter att ha läst ovan artikel och också en artikelserie om en läkarledd klinik i Mexiko som erbjuder mycket tvivelaktiga cancerbehandlingar, har jag åter igen funderat på vilket ansvar samhället har, eller borde ha, för att underlätta för medborgare i utsatta lägen att göra så informerade val som möjligt. Och spelar saklig information verkligen någon roll när det väl kommer till kritan?

(Alternativa utövare får i Sverige enligt Patientsäkerhetslagen (2010:659, 5 kap), före detta kvacksalverilagen, bland annat inte påstå sig kunna behandla cancer. Det finns dock inget stadgat som hindrar en icke-legitimeradutövare från att påstå i stort sett vad som helst kring ALS, Parkinson, migrän, smärta, eksem, yrsel, demens, psykisk ohälsa, med mera med mera.)

Troligen har vetenskaplig information en förhållandevis liten inverkan på majoriteten av ”alternativkonsumenter”. Det handlar nog snarare om tillit. Tillit, hopp, egna resurser och kontroll, eller i alla fall känslan av kontroll.  Och vad påverkar då vår tillit? Från den förstnämnda artikeln:

”One interesting tidbit that I noticed in eTable 1 in the Supplemental Data section was that, in the multivariate model, those using CM were more likely to be treated in an academic medical center (odds ratio 1.88, p=0.004), which, sadly, is not surprising given how many integrative oncology programs have sprung up like so much kudzu in medical schools and academic medical centers.”

By proxy-legitimet via förnuftsassocierade samhällsinstanser och yrken är troligen en stark påverkansfaktor även i Sverige.  Det vill säga kontexter som indirekt eller direkt skapar en ökad tillit, eller i vilken fall ett ”hur-farligt-eller-fel-kan-det-vara-om det-tillåts-resonemang”.  Exempel från vårt eget land kan på samma sätt vara användandet av alternativa metoder i sjukvården och via legitimerade yrken, forskning på orimligheter vid våra universitet, samt en lika tandlös kvacksalverilag som konsumentlag.

Om vi vidare förutsätter att tillit inte behöver existera om det inte finns en utsatthet samtidigt, så gör det sjuka, hjälpsökande, hoppsökande människor extra benägna, alternativt extra trängda, att känna tillit till något eller någon som skulle kunna vara räddningen.  Den interpersonella tilliten präglas därtill av känslor, och en persons inkompetens kan i många fall vägas upp av densammas omtanke. En mycket kompetent person kan tillika misstros på grund av hens oförmåga att skapa kontakt.

Gissar därtill att väldigt många fler som söker sig utanför sjukvården gör det på någon form av rekommendationer och egna efterforskningar, och urvalet och också chansen att träffa någon man upplever sig bli väl bemött av torde vara mycket större. Kanske finns också ett förtroende för ”det alternativa” redan från början. Och det är långt ifrån lätt för gemene man att orientera sig bland de ohemula mängder av orimliga påståenden som görs kring hälsa och ohälsa överallt, och för att upprepa något jag har sagt hundratals gånger: på individnivå kan vad som helst ”fungera” – vilket gör det än mer svårnavigerat.

Sammantaget vill jag påstå att oavsett vilken typ av ohälsa man är drabbad av och söker hjälp för, så handlar det om en särskild utsatthet.  Motsätter mig dock inte att människor ska få tro på, och köpa vadhelst en önskar.

Men ja, jag tror att samhället kan, och borde, ta ett större ansvar. Kanske främst genom att inte skapa sammanhang och kontexter som ökar risken för missförstånd, men även genom att kräva tydlighet och ansvar. Ett steg i sätt riktning är den utredning som nu äntligen tillsatts för att se över den gamla kvacksalverilagen, och jag förväntar mig ingen annan utgång än en ordentlig uppstramning.

Tack för ordet!

HANNA BRUS