Försäkringskassan gav bidrag till felaktig borreliavård i Oslo

Även om det rör småpengar tycker jag detta fall är principiellt viktigt. Det är inte rimligt att medan våra folkvalda i landstingen får vara med och ta ansvar för vilken vård som vi väljer att bedriva för gemensamma pengar här i Sverige, så kan patienter få statliga bidrag till sådan utlandsvård som här hemma bedöms som medicinskt omotiverad eller så lågt prioriterad att patienterna bör bekosta den med egna pengar.

Har man ett missbildat eller sargat ansikte betalar samhället förstås plastikkirurgin; om man är frisk men upplever sig estetiskt handikappad får man betala själv. En ung man med  tydlig ensidig gynekomasti som inte tillbakabildas efter puberteten tycker jag kan opereras i offentlig vård, medan en adipös kille som vill fettsuga sina båda "moobs" bör ta det ur egen ficka. Jag är frågande inför att företaget Svettmottagningen får lov att behandla svenska patienter gratis i Köpenhamn för att sedan mjölka pengarna ut Försäkringskossan. Det låter som en lukrativ verksamhet då injektionerna med botox kanske bara verkar några månader innan handsvetten kommer tillbaka.

Men nu gällde det behandling av patienter som anser sig ha "kronisk borrelia" men där svenska läkare bedömer att så inte är fallet. Norska patienter som söker sig till Norsk Borreliose Senter i Oslo får betala allt privat, så även för prover från ett samarbetande icke ackrediterat laboratorium. Men en svensk ung man har av svenska Försäkringskassan fått 7500 kr i ersättning för utlägg på prover och konsultation i Oslo. Men vården han fick i Norge var under all kritik.

Där träffade den unge mannen läkaren Alina Maftei Thordarson, och om de kortfattade anteckningar som mannen själv lagt ut på internet är hela journalen så är det magert. Anamnes och status består av sju meningar; inget känt fästingbett, huvudvärk för 18 månader sedan och därefter nedsatt hörsel på ett öra, trötthet, ljuskänslig, ont i alla leder, oregelbunden puls. Den sista tiden fått balansproblem, körtelförstoring på halsen, blodsockerfall, "Fikk diagnose Epilepsi uten å ha hatt epileptiske anfall eller påvist aktivitet på EEG".

Jag antar att det som får läkaren att efter denna summariska utredning skriva ut behandling är att de prover som togs en månad tidigare redan var bedömda av ägaren till Norsk Borreliose Senter, Rolf Luneng. Denne ansåg att mannens prover visade en "kronisk aktiv borreliainfeksjon som vil kreve langtidsbehandling med antibiotika for å kunne gjøre han frisk igen". Så Thordarson började med att skriva ut doxycyklin, 300 mg per dag, i tre veckor, och därefter ytterligare tre veckor med kombinationen av doxy och malariamedlet Plaquenil (som numera bara används mot reumatiska sjukdomar). Efter dessa sex veckor med antibiotika skulle mannen komma på återbesök, men vilken behandling han fick efter det vet jag inte.

Vad var det för prover som gjorde Dr Luneng övertygad om att mannen hade "kronisk aktiv borreliainfeksjon"? Vanlig ELISA-serologi togs ej, men däremot Western blot som var negativ för både IgM och IgG. Några antikroppar mot borrelia kunde alltså inte påvisas, vilket vid så långvariga symtom med hög sannolikhet utesluter borreliainfektion. Istället lutar sig Norsk Borreliose Senter mot dåligt utvärderade metoder som LTT och CD57+.

"Pas. har Borreliosis pga pos. utslag på Borrelia Elispot LTT og den lave CD 57+ verdien støtter diagnosen som en immunsupresjon pga infeksjon eller betennelsetilstand." Enligt europeiska neurologers riktlinjer för diagnostik av neuroborrelios saknas evidens för användning av dessa två metoder. Lymfocyttransformationstest, LTT, innebär att patientens T-celler stimuleras med antigen (i detta fall olika borrelia-ag) och T-cellernas produktion av gamma-interferon mäts.

Denna princip används i Sverige för TB-diagnostik under varumärkesnamnet Quantiferon, men metoden är vad jag vet inte utvärderad och godkänd för annat än TBC och CMV. Även norska experter menar att Elispot-LTT inte är tillförlitligt. Nivån av CD57-positiva lymfocyter (NK-celler) i blod kan inte heller användas för diagnostik av borreliainfektion.

Försäkringskassans handläggare kan inte förväntas veta om den diagnostik och behandling som den unge mannen betalade för i Oslo var korrekt. Så därför tillfrågades en försäkringsmedicinsk rådgivare om den givna vården överensstämmer med metoder som skulle vara aktuella att använda i Sverige i ett liknande fall. Här har då den allmänläkare som agerande sakkunnig antingen missförstått eller helt enkelt struntat i att ta reda på vad som gäller i Sverige. För i offentlig vård används inte dessa otillförlitliga tester, vi behandlar inte så länge med doxycylin och ger inte antireumatisk malariamedicin vid borrelia. Trippelfel.

MATS REIMER