Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag26.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Framgångsrik behandling av elöverkänslighet med KBT

Publicerad: 7 December 2011, 20:49

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Elallergi både finns och finns inte. Elöverkänslighet finns som en förklaring till upplevda symtom, men finns ändå inte eftersom de direkt upplevda symtomen faktiskt inte beror på att den elallergiske utsatts för elektromagnetiska fält, det handlar om förväntanseffekter.

Men det gäller att inte blanda samman saker och ting, vi måste försöka hålla tre tankar i huvudet samtidigt. För det första att de upplevda symtomen är plågsamma och att det handlar om ett verkligt lidande som inte skall förringas; för det andra att även om den som lider är expert på hur det känns, har de elallergiska totalt fel i att besvären skulle bero på elen eller magnetismen; och för det tredje att eventuella långsiktiga biologiska effekter av svaga elektromagnetiska fält är en helt annan fråga som inte är slutgiltigt avgjord än.

För femton år sedan läste jag i Läkartidningen en fallbeskrivning från en företagsläkare som med en slags jordnära KBT botat en kvinna med elallergi. Det var en så fin beskrivning av hur en doktor med enkla medel hjälpte sin kvinnliga patient, och jag letade nu fram den ur arkivet, en historia väl värd att uppmärksamma idag.

Hon hade förutom hudsymtom vid bildskärmsarbete också allmänna obehag i närheten av annan elektrisk utrustning, och hon hade också dessa besvär hemma. Hon klarade nu inte av att stryka, dammsuga, se på TV eller laga mat vid elspisen. Lysrör gav också obehagssymtom. När hon kom till mig i december 1991, var hon drygt 30 år och hade två barn i förskoleåldern. Hon var rädd för att symtomen skulle förvärras så att hon skulle hamna i samma situation som andra elöverkänsliga hon läst om; i en stuga i skogen med fotogenlampa.”

Efter några besök fick läkaren patienten att gå med på en slags blindtest på hans mottagning. ”Vid besöken hade jag, av hänsyn till Lena, alltid stängt av min dator. Ibland lämnade jag dock med avsikt bildskärmen påslagen. Detta kunde man enkelt se på den lilla gröna lampan som då lyste. (Om PC:n är avstängd är skärmen i övrigt dock helt svart.) Lena upplevde tydliga obehag av detta och blev bra när jag stängde av skärmen och lampan slocknade. Vid ett par tillfällen satte jag på skärmen och Lena fick rapportera när obehagen dök upp. Det tog regelmässigt 5–10 minuter. När skärmen sedan slogs av försvann obehagen efter ungefär lika lång tid.”

Dr Keisu kom överens med patienten om att göra 10 blindade exponeringar där den mörka skärmen slumpmässigt skulle vara på eller av, men att det skulle döljas av att man tejpade för den gröna lilla lampan. Både patient och doktor tog med sig lite pappersarbete att utföra under testen, och en kollega till läkaren singlade slant och slog sedan av eller på skärmen så att även läkaren var blindad till exponeringen.

Lena gav tveklösa svar efter 15 minuter vid varje sittning: »på» eller »av». Själv gissade jag också för att fungera som »kontrollperson», och även för att för patienten illustrera att man ibland kan gissa rätt, och att ett rätt svar inte betyder att man nödvändigtvis har känt av elektriciteten. Efter tio sittningar fick vi »facit» av kollegan, och som väntat hade jag fem rätt och Lena hade sex rätt.”

Patienten blev förvånad men inte övertygad, så man gjorde ytterligare fem sittningar där patienten gavs omedelbar feedback genom att tejpen plockades bort så att man direkt kunde se om skärmen varit av eller på. Dessa gånger var det inte slanten som bestämde utan skärmen var av varje gång, och ändå gissade patienten varje gång att den var på men fick visat för sig att så ej var fallet.

Efter denna erfarenhet av att hon faktiskt inte kunde känna om bildskärmen var på eller av så försvann patientens besvär, hon kunde återgå till sitt datorarbete och kände inga besvär vid annan elexponering heller. Liknande erfarenheter har gjorts på ett mer systematiskt sätt i denna doktorsavhandling från 1998, "Elöverkänslighet": en förklaringsmodell, några karakteristika hos drabbade och effekten av psykologisk behandling med kognitiv-beteendeterapeutiska metoder.

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev