Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

”Framtidens fysioterapi – färre placebointerventioner och mer självkritik?”

Publicerad: 14 Augusti 2017, 10:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Hur primärvården kan förbättras är en av de stora frågorna inom sjukvården just nu. Debattartiklar på ämnet ses överallt och än fler lär det bli när valrörelsen sätter igång. Hur skapar vi bättre kontinuitet och tillgänglighet? Hur kan vårdens alla resurser och reella kompetenser användas på bästa sätt? Hur kan ny teknik hjälpa oss? Hur kan samarbetet med specialistvården förbättras?

Fysioterapeuternas förbundsordförande Stefan Jutterdal är flitigt förekommande i debatten och gör ett storartat arbete med att framhålla yrkesområdet och samtidigt bredda synen på vad en fysioterapeut/sjukgymnast kan och bör arbeta med. Han är också utnämnd av Dagens Medicin till en av vårdens allra mäktigaste.

Jag är helt enig med Stefan i att legitimerade ”rörelseapparatterapeuter” måste nyttjas effektivare och bredare, i allt från diagnostik, samarbeten, remittering, till ökad fysisk aktivitet och behandling – både i primär- och specialistvård. Sjukvården har helt enkelt inte råd att försaka kompetenser när det gäller den enorma, och fortsatt växande, patientgrupp som har besvär från rörelseapparaten.

Däremot saknar jag självkritik och diskussioner kring evidens, plausibilitet, bias, gamla föreställningar som hänger kvar och behandlingsmetoder som inte visat sig fungera bättre än placebo. Tänker på exempelvis diagnostik av ”sneda bäcken”, ”dålig hållning”, ”benlängdsskillnad”, ”subluxationer” och nålbehandlingar, färgglad tejp samt olika varianter av manuella metoder.  Frågor som borde vara oerhört viktiga för yrkets utveckling och förbättring. Gäller naturligtvis inte bara fysioterapeuternas förbund, utan även naprapaternas och kiropraktorernas.

Men att ifrågasätta ovetenskapliga, daterade eller tveksamma förehavanden bland ”de egna” är känsligt, och det dräller inte direkt av vårdpersonal som förespråkar självkritik öppet. Tyvärr. Det finns troligen många anledningar till att det ser ut på det sättet, varav en kan vara att man inte vill sticka ut hakan i ett tufft debattklimat, en annan att man inte vill tvätta byken offentligt av rädsla för att dra ner hela kåren i smutsvattnet. Vill dock tro att det inte finns något som helst motsatsförhållande mellan att framhålla det som är bra och att samtidigt idka självkritik, vill snarare påstå att självkritik är essentiellt för att skapa förtroende, respekt och inte minst en hållbar utveckling av en patientsäker och kunskapsbaserad vård. Kan heller inte se någon vinst överhuvudtaget i att (någon) vårdpersonal arbetar med/understödjer klart förlegade idéer, även om alla typer av interventioner kan ge positiva effekter på individnivå.

Citerar ur en text jag tycker ni kan läsa i sin helhet av fysioterapeuten Adam Meakins:

More physios need to accept that most, if not all the passive interventions and adjuncts we do such as massage, manipulations, machines, tapes, needles, etc can not be separated from the placebo effect and so do not belong in modern evidence based healthcare. Yes, ok we all have anecdotes of patients who have had fabulous results with some of thes treatments, but we all tend to remember the successes and forget the rest, our biases should NOT over ride the evidence.”

Adam skriver i slutklämmen, fritt översatt, att han hoppas att fysioterapeuter tar sikte mot att bli en välrespekterad och självklar del av en modern och evidensbaserad vård och därmed också tydligt särskilja sig från ”alternativmedicinen”. Vilket är kärnan i mycket av det jag försöker förmedla: när man väljer att arbeta inom den legitimerade sjukvården skriver man samtidigt under på att mer eller mindre konstant anpassa sig efter ny kunskap – även när det svider ordentligt. Ett evighetsjobb med andra ord, som kräver mycket av frontfigurer, chefer, makthavare och utbildningar i form av stöttning och vägledning.

Och inte minst krävs det att vi alla hjälps åt, bland annat genom att skapa en trygghet kollegor emellan. Vi måste visa varandra att det är okej att lyfta fram självkritik och arbetssätt som borde gå i graven eller utmanas. Det är trots allt allas vårt ansvar att ge patienter den bästa vården, baserad på den bästa kunskapen, så gott det bara går.

Tack för ordet!

(I texten ”Dags att delegitimera alla naprapater” finns hyperlänkar till de flesta texter jag skrivit på ämnet självkritik och vetenskaplig evidens avseende ovan nämnda yrken.)

Jäv: Jag är själv legitimerad kiropraktor och arbetar inom specialistsjukvården på ett av Stockholms akutsjukhus.

HANNA BRUS

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev