Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag28.02.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

”Han kan med ord desarmera en bomb”

Hur mycket kan jag egentligen påverka hur jag är i samtal med patienter, frågar sig Dagens Medicins gästkrönikör Adel Abu Hamdeh.

Publicerad: 19 Februari 2021, 09:38

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri Sydväst, Region Stockholm.

Foto: Linnea Rheborg/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Adel Abu Hamdeh,

Under de första terminerna på läkarprogrammet i Uppsala var patienter något exotiskt. Fokus var på cellbiologi, histologi, biokemi och annat som jag en gång i tiden kunde men nu har glömt. Men en eftermiddag varannan vecka åkte jag och några kurskamrater till det lilla samhället Gimo där vi introducerades till läkaryrket av en erfaren distriktsläkare på ortens vårdcentral. 

Nu fick vi öva på att prata med patienter. Upplägget var okomplicerat. Patienterna berättade om sin sjukdomshistoria och vi ställde frågor medan samtalet filmades. Samtalet hade inget medicinskt syfte. Vi skulle inte ställa diagnos eller föreslå behandlingar. Vi skulle bara lyssna och försöka förstå. Efteråt tittade vi på filmerna och diskuterade vad vi såg. Vilka frågor ställdes? Hur mycket avbröt vi patienterna? Vad signalerade vi med vårt kroppsspråk? 

Att se sig själv i samtal är ett bra sätt att lära sig samtalsteknik. Ett annat, lite mer lättåtkomligt, sätt är att se andra i samtal. Att sitta med när kliniska handledare träffar patienter har jag gjort många gånger och jag har sett både goda och dåliga exempel.

Uppenbart dålig samtalsteknik har jag sällan stött på. Men jag minns gynekologen som högljutt hummade intensivt så fort patienten försökte säga något. Det var ett effektivt sätt att få tyst på patienten. Huruvida det var medvetet eller inte är oklart för mig, men det borde han ha själv kunnat rätta till. Det skulle nog räcka med lite sunt förnuft.

Ibland har jag själv gjort dåligt ifrån mig. Jag skäms fortfarande över den gången jag i en toxisk blandning av stress, högmod och nonchalans skötte mig så illa att en ung manlig patient demolerade en stol i ilska, ångest och frustration. Det var föredömligt tydlig feedback det.

Min handledare under min ST-tjänst hade utan tvekan hanterat den situationen bättre. Han kan med ord desarmera en bomb. Det är inte helt lätt att sätta fingret på hur han gör för att lugna en spänd situation, men en komponent är att han berättar för patienten vad han tänker och känner. På så vis undviker han att patienten missförstår hans intentioner.

Jag kan undra; hur mycket kan jag egentligen påverka hur jag är i samtal med patienter och hur mycket är en produkt av min personlighet? Nog finns det ändå begränsningar för hur mycket man kan förändra sitt sätt att samtala, agera och reagera. Jag har märkt att läkare som är ”bra med patienter” tenderar att vara bra även med kollegor och medarbetare. De verkar vara bra med människor överlag. 

När jag var ST-läkare satt jag oftast ensam i samtal med patienter. Nu när jag är överläkare har jag nästan alltid med mig en underläkare. Precis som jag gjorde när jag var i deras position, gör de säkert en bedömning av mig och de ser säkert mina svagheter tydligare än vad jag gör. Det ger mig som nu blir betraktad bättre möjligheter att se mig utifrån och förbättra min samtalsteknik. Jag måste bara våga fråga.

Adel Abu Hamdeh, psykiater, Psykiatri Sydväst, Region Stockholm

 

Kommentarer:

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?

Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Adel Abu Hamdeh,

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev