Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag28.01.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Linus Källgård: Hans journal var lång men beställningen kort

AT-läkaren Linus Källgård skriver om hur han blev lurad i samband med ett mycket märkligt besök.

Publicerad: 4 December 2020, 09:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg.

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån


Den som sett Lars von Triers teveserie Riget minns nog fru Drusse, simulanten, som med strokesymtom fejkade sig in på det mystiska Rigshospitalet i Köpenhamn. Biträdande underläkare Krogshøj tog sig friheten att både lägga in och ordinera en CT hjärna, vilket han snart skulle få ångra. Legendariske överläkaren Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) demonstrerar bilderna: ”Icke en flugskit en gång/… Här har vi, biträdande underläkare, en illustration föreställande hjärnan på en simulant/…/Finns över huvud taget ordet budgetansvar på ert språk?”

Enligt en kollega är Riget den mest verklighetstrogna sjukhusserie som gjorts: ”Det händer sjuka saker hela tiden och de enda som egentligen har koll är personalen i disken.” Och visst känns det så ibland. Apropå simulanter tänker jag på när jag själv blev lurad i samband med ett mycket märkligt besök.

I korthet bars patienten in på mitt rum av sin ”polare”, som med en duns vräkte ned honom på min brits. Han hade, i samband med att en gammal sjukskrivning löpt ut, fått oförklarligt och oproportionerligt ont i en fot. Jag ser att han sökt på flera ställen, journalen var lång men beställningen kort: ”Sjukskrivning och Oxynorm”! Jag skickar honom till slut på röntgen, säger inte mycket till patienten men desto mer i journalen, där skumma omständigheter och misstankar får breda ut sig.

Dagen efter kom svaret – någon form av komplex fotledsfraktur. Hur den uppstod var en gåta, men den fanns där. Jag blev alltså lurad, inte av patienten – utan av mig själv. Han hade dessutom hunnit läsa journalen och tagit illa vid sig. Jag skämdes något oerhört. Det blev inget rent medicinskt misstag denna gång, men definitivt ett socialt. Alla mina misstankar var tankemissar! 

Ett tag senare pratas vi vid igen. Han är opererad och berättar om hela upp­levelsen. Röntgensvaret blev hans upprättelse, bemötandet han fick före och efter skilde sig som natt och dag. Från mig, från kollegor, alla. Besvären före och efter röntgen var ju precis desamma, men han gick från motvind till medvind i vården. En bild säger mer än tusen ord, tydligen.

Här måste jag skänka en tanke åt alla dem vars besvär inte är av det slag som låter sig fångas på bild eller prov. De som kanske aldrig får någon ”upprättelse”, något ”facit” som röjer tvivlen kring deras lidande. ME. Långvarig smärta. En massa psykiatriska tillstånd. Allt vi ännu inte vet vad det är. Allt som klassas under det illa valda namnet ”funktionellt” (hur många funktionella tillstånd krävs egentligen för att bli riktigt högfunktionell?). De som endast får uppleva motvinden.

Jag tänker även på ”lågtempare”, ”hög smärttröskel” och liknande anamnestiska tillspetsningar som patienter kommer med i hopp om att få känna sig tagna på allvar. Vi suckar inombords, men kanske är det vi som skapat dessa fenomen? Det må vara en konst att validera utan att medikalisera, men förmodligen en nödvändig konst, om vi inte vill ha ännu fler ”lågtempare” framöver. 

Kommentera

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll? Klicka här! 

Kommentarer publiceras efter granskning.

 

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Linus Källgård

redaktionen@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev