Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Hästdos för utschasad vårdpersonal

Publicerad: 26 juni 2014, 10:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Finns det någon som är uttröttad, utarbetad, underbetald och tycker det mesta är shit? Vad hjälper mot ett sådant ruggigt tillstånd? Massor! svarar Sjukhusbibliotekarien och skjuter av en salva starkt uppiggande. Bara blunda och tänk dig ett uppfriskande för att inte säga uppryckande scenario där du glömmer allt vardagstjafs:

Ditt flygplan, en rucklig B-24 Liberator, har nyss störtat i Stilla havet. Av en besättning på elva personer återstår tre sedan åtta har omkommit vid kraschen. Endast du och ett par kompisar har överlevt. Chockade kravlar ni upp på en livflotte. Nu väntar 47 dygn med stekheta dagar och iskalla nätter guppande på the Pacific. Kosten består av råa albatrosser varvat med småhaj och regnstänk som dryck. En vithaj vädrar snabbmat och buffar till flotten och do not move, do not say a word! Ni ligger dödstysta, vågar knappt andas för nu är ni alla tre nära att förvandlas till appetizers. Vithajen drar till slut, men vattnet runt omkring kokar av hajstim som stryker sig mot flotten. För säkerhetens skull dåsar ni i skift. Nu kommer årorna väl till pass, sloff! Hajarna måste hållas borta från relingen.

Ett spaningsplan visar sig på himlen, men missar flotten trots att ni gör allt för att synas. Ytterligare ett plan dyker upp, men fientligt sinnat. Japanerna har dessvärre klarsyn och pepprar på i Kejsarens namn. Ni spelar döda. Ibland tvingas ni hoppa i havet och gömma er under flotten när jappsen gör comeback med kulsprutorna. Geneve-konventionen är ljusår borta. Som genom ett under överlever ni.

Du är optimist och lägg därtill att du har din bästa kompis ombord på flotten. Ni två samsas fint och har stöd av varandra. Den tredje mannen är redan från början tystlåten, chockskadad, drar sig inom sitt skal och menar: Vi kommer att dö! Mycket riktigt, han ensam dör en natt. Begravning till sjöss. Nu är ni bara två kvar och ett kvarts ögonlock från döden.

Ni flyter till sist utmärglade i land på en ö, men bad luck, det är fiendeland som kontrolleras av japanerna. Trots det beviljas ni första hjälpen, men det är krig. Er säkerhet kan icke garanteras när ni överlämnas till militären. År i japanska fångläger väntar. Nu kommer de verkliga prövningarna. För en av er väntar en skärseld sjufalt värre än de golgator ni tidigare har genomlidit.

Amerikanen Louis Zamperini gratulerades personligen av Hitler vid olympiaden 1936. Den framgångsrika löparstjärnan anade föga att han några år senare som bombfällare, på spaningsuppdrag efter en saknad besättning, skulle tvingas i närkamp med Hitlers allierade i ett krig som omfattade en hel värld.

Louis Zamperinis otroliga livshistoria berättas av Laura Hillenbrand, både publik- och kritikerrosad för sina verk. Det tog henne sju år att skriva boken om denne märklige man. Överraskande nog lär hon inte ha träffat Louis en enda gång utan först när boken var färdig besökte Louis Zamperini sin levnadstecknare. Laura Hillenbrand lider av fibromyalgi och tycks ha använt skrivandet som självmedicinering. Intressanta inblickar i PTSD – post traumatic stress disorder samt den högsta akademiska graden i ämnet förlåtelse erbjuds vi också genom denna berättelse. Det fina med sådana här nerve-racking stories är att vi glömmer våra egna småpjuppiga förtretligheter. Vi får lära oss levnadskonst på högsta nivå.

Hur står det till med Louie Boy idag då? Still going strong i sitt 97:e levnadsår, bästis med the great Hollywood star Angelina Jolie som regisserar en film om Louis Zamperinis enastående liv. Premiär på juldagen 25 december och var redo för "Unbroken" då! Men kom igen, vad heter boken undrar ni?  "Obruten" så klart.

ING-BRITT PERSSON

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev