Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Gästkrönika

Hatet mot ”barnläkaren” - symtomatiskt för ett utbrett läkarförakt?

Publicerad: 29 september 2014, 08:50

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


I våras skapade jag ett nätupprop till stöd för narkosläkaren Viveka Lindén och hennes kamp för upprättelse. Uppropet har i skrivande stund samlat in smått otroliga 8844 underskrifter.

Läkaren frikändes från dråpanklagelserna i det så kallade barnläkarfallet eller Astrid Lindgren-fallet, efter drygt tusen dagar som misstänkt. Utöver tiden som misstänkt förlorade hon inte bara sitt arbete, människors hot och hat jagade även ut henne från sitt hem.

Jag, liksom många andra, har följt fallet i olika medier. Det har skrivits böcker, artiklar och debattinlägg. Det har pratats, diskuterats och berättats i radio och tv. Ett otal analyser har gjorts och mängder av frågor har ställts. Hur säker är rättsmedicinen egentligen? Hur beter sig polisen när ingen ser? Varför höll kollegorna tyst? Varför blev det så här och hur kunde det ha förhindrats? Frågor som inte är speciellt smickrande eller betryggande att behöva ställa. Säkerligen har de flesta som följt den oskyldiga läkarens öde blivit berörda och ledsna, av flera anledningar. Droppen för mig och det som också initierade tanken på ett stödupprop var JK:s beslut att inte bevilja något skadestånd.

Som en smäll på truten” sade narkosläkarens advokat Björn Hurtig om utfallet. Jag skulle snarare beskriva det som att (råka) stjäla ett livstids arbete och rykte, ett förtroende för rättsstaten och den egna tryggheten för att sedan säga - hoppsan, ja så kan det gå ibland.

Tänker inte ge mig på någon kompletterande analys kring varför det gick som det gick, det gör andra mycket bättre, jag tänkte i stället fokusera på den våg av förakt och hat som mötte läkaren när fallet exploderade i medierna. Reaktioner som troligtvis inte bara hade grund i det påstådda dråpet på ett döende barn, utan i ett orelaterat missnöje gentemot sjukvården och mer specifikt mot läkare. Jag tror Viveka Lindén fick klä skott för och representera alla dåliga möten, alla felbehandlingar och alla misstag, och framför allt upplevelsen att det inte går att ”komma åt” läkare som beter sig illa. Äntligen skulle en läkare få veta att man inte kan bete sig hur som helst. Äntligen skulle en läkare få stå till svars.

Alltför ofta träffar jag (smärt)patienter som känner sig oanständigt bemötta och som upplever en maktlöshet inför sin situation. En erfarenhet som kan bädda för en mer generell och eskalerad misstro, vilket är olyckligt för oss alla. För att motverka liknande scenarion i största möjliga mån är det av vikt att all vårdpersonal når insikt i hur underlägsen och utsatt en patient kan känna sig inför den person som har kunskapen och bemyndigandet att söka det som felas (eller inte), skriva remisser, recept, bedömningar, beslut och intyg. En situation där någon annan till olika stora delar har makten över ens liv och hälsa kräver tillit, empati, förståelse och mycket god kommunikation.

Därtill tror jag inte alla patienter förstår hur betungande ett arbete i sjukvården kan vara. Hur ansvaret för människors väl och ve tynger hårt, många gånger i en arbetsmiljö som är enormt överbelastad. Jag tror heller inte alla tänker på att även patienter kan bete sig illa och att sjukvårdspersonal inte sällan får ligga som någon annan bäddat. Myter, okunskap och osanningar kring sjukvårdspersonal har dessutom ofta sin grund i missnöjen, vilket bidrar till ytterligare klyftor mellan patient och vårdgivare. Något vi alla måste hjälpas åt med att förhindra.

Hur mycket vet jag egentligen om att vara på ”den andra sidan” och vad det innebär? En fråga alla bör ställa sig.

Jag känner inte Viveka Lindén, har aldrig träffat henne, aldrig pratat med henne men jag törs gissa att hon hoppas vi alla kan lära något av ett annars helt meningslöst olycksöde. Det kunde ha varit du som blev felaktigt anklagad. Det kunde ha varit någon du älskar och bryr dig om.

Förändringar når vi ett steg i taget och med en grundläggande titt på oss själva. Hur vi som vårdpersonal bemöter våra patienter. Hur du som patient bemöter vårdpersonalen. Hur du och jag och alla andra bemöter varann som kollegor. Sjukvården måste få vara en plats där vi alla kan mötas i förtroende och respekt. Vi måste helt enkelt kunna lita på varandra.

Tack för ordet!

HANNA BRUS

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev