”I en kris får man fundera på vad som är viktigt”

”Barnmorskor? Det är ju patientosäkert! Det är ju läkemedel, det kan ha biverkningar! Vad vet en barnmorska om koagulationssystemet, till exempel? Vad har de läst om faktor V-leiden-mutationen och APC-resistens?” 

Under min studietid åkte jag på ett utbyte till Irland under kursen i gynekologi, och chocken var total på den irländska kliniken när jag berättade att det sällan var vi läkare, utan barnmorskor, som ordnade med preventivmedel i Sverige. 

Studenter, läkare och professorer blev helt bestörta. Detta, liksom rutinultraljuden vid graviditet och mycket annat, var på Irland självklara läkarbestyr. Som väl är hade jag själv ännu inte förstått hur många fler ”traditionella läkaruppgifter” som i Sverige (med framgång) överlåtits till andra professioner. Jag hade ännu inte träffat sjuksköterskorna som justerar diabetesläkemedel, implanterar hjärtmonitorer, gör skopier. Jag hade ännu inte träffat fysioterapeuterna som diagnostiserar och remitterar till röntgen. Hade det kommit på tal hade förmodligen de irländska professorerna fått infarkt omedelbart.

Läs mer: ”De får väl ställa sig på led – viktigast längst fram” 

Socialstyrelsen anser dock att vi fortsatt kan tänka mer utanför boxen: ”regelverket ställer främst krav på hur arbetsuppgifter ska utföras, inte på vem som utför dem.” I rapporten Vem får göra vad i hälso- och sjukvården och tandvården? sammanfattas fenomenet snyggt: ”De olika yrkeskategorierna tenderar ofta att slå vakt om ’sina’ arbetsuppgifter, vilket kan försvåra rationella lösningar vad avser arbetsfördelningen. Det är Socialstyrelsens åsikt att en mindre konservativ syn på arbetsfördelning förmodligen skulle påverka arbetet positivt.”

Mitt kanske första detaljminne av ”konservativ syn på arbetsfördelning” är när jag som ny läkarstudent hämtades av avdelningssjuksköterskan för att ta ett artärblodprov, eftersom hon inte ansågs få lov. Hon som tagit 10 000 andra blodprov. Jag som aldrig stuckit någon. Jag var glad för övningstillfället, patienten eventuellt något mindre glad. Än i dag har jag inte begripit varför artärblodgasstickandet anses vara en läkargrej.

När nu de efterlängtade vaccindoserna väntas anlända i snabbare takt framöver, har det debatterats här hemma hur personalen ska räcka till, och vem som får lov att vaccinera. Ni anar vart jag är på väg. Jag tänker inte föreslå att man ska samla patienterna i ring, och att alla samtidigt ska sticka den som sitter till höger i axeln medan någon i mitten gestikulerar och räknar till tre. Men inte minst i en kris får man fundera på vad som är viktigt – jag tror det är att få ut vaccinet. Att ha en beredskap för den stora majoritet som kvarstår att vaccinera. Det vore märkligt om inte undersköterskor, sjuksköterskestudenter, läkarstudenter med flera kan utbildas i detta.

Vi behöver utnyttja våra resurser. Det gäller alla professioner i alla tider, men kanske extra mycket nu. Det viktiga är inte vem som brukat göra vad, utan vem som faktiskt kan, eller kan lära sig. Jag vet inte om koagulationskaskaden ingår i en barnmorskas utbildningsprogram eller ej, men uppenbarligen fungerar preventivmedelsförskrivningen bra i vilket fall. 

Linus Källgård, AT-läkare, Varberg

Läs fler gästkrönikor