Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag30.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Imaginära tal

Publicerad: 7 Januari 2020, 11:52

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Nu är det jul igen, efter ännu en nedslående mörk och regnig gråvember och jag känner mig urvattnad på alla organisationsförändringar internt och de man hört om och läst om hos andra. Ingen management-typ kan entusiasmera mig till effektiviseringar och processer. Hur verksamheten ska gå från röda siffror till svarta i bokslutet. Hur gärna jag än försöker mig på att omfamna förändring som något positivt så tar min empati och fantasi överhanden. Nej, det är inga Ebenezer Scrooge-skurkar och utfattiga frusna viktorianska barn jag föreställer mig men hem med den sedvanliga julhetsen ökats med frågor om hur vardagsekonomin och livspusslet ska gå ihop när nästa vända varsel slår till.

Oavsett orsak är det människor som nu inte bara funderar kring sitt uppehälle men också sin förlorade identitet. Ett ironiskt spirituell förlust när vi i vårt lutherskt moraliska ateism förankrat vår självbild och självkänsla till yrkestiteln och yrkesrollen. Det är en udda tanke att klaga på bristen på arbetsro och arbetsglädje nu när man äntligen har semester och ledigt, men jag ser en personlig erfarenhet som jag ska dela med mig av med en viktig parallell.

Under de senaste åren har jag som anhörig bevittnat hur vårdapparaten kan te sig för en människa med terminal cancer, den palliativa vården, hospice och det ultimata färden, döden. Det har varit en resa med många osynliga hjältar, människor som varje dag försöker göra livet mer humant men också en fasa med det stora anonyma monstret, systemet som varje dag måste prioritera resurser. Det är så det kan kännas för patienter och anhöriga när allting kommer på sin spets. Hur vården fungerar känns svart-vit när det gäller livsslutet. Då är det svårt att rationalisera platsbrist på sjukhus och hospice, när utskrivning känns som ett dödshot, och hemsjukvårdens tjänster känns som ett komplement till den omsorg som anhöriga (särskilt döttrar) får bära ja då känns det inte som vård i världsklass även för den som råkat kunna hur bra svensk vård är rent statistiskt. Så nu ska jag inte längre klaga på bristerna då patienten äntligen har ro och vilar i frid, men jag ser en mänsklig lärdom som binder ihop dessa separata processer.

Vi blir vad vi mäter. Företagsekonomin är besatt utav att kunna mäta. Det handlar om lönsamhet, profiten, intäkter som ska vara större än utgifter (ofta med personal som största utgiftspost så klart), det handlar om hantera kassaflöden, om investeringskalkyler och prognoser och processkartor. Den moderna sjukvården är också helt beroende av att kunna mäta och då menar jag inte ur en drift synpunkt där parallellen med företagsekonomin är uppenbar utan gällande medicinsk data, vitala fysiologiska data, blodvärden, infektioner osv. Problemet är inte att vi mäter, absolut inte, för de är grundförutsättningarna för att bedriva verksamheten professionellt utan att när vi börjar tro att det vi mäter är den absoluta verkligheten. Det skapar en chasm mellan den som mäter och det som blir mätt, där den förre sitter på kunskap och den andre blir ett objekt eller insjunken i okunskapen. Management-konsulten och läkaren kan vara räddaren-i-nöden eller en tyrann beroende av hur verkligheten tolkas. Under mina år har jag följt debatten kring digitala lösningar och patientmaktrörelsen i Sverige och utomlands och gläds över att fler människor startar e-hälsoföretag och engagerar sig för en patientcentrerad vård, men jag börjar bli sorgsen att man missat en viktig del av detta paradigmskifte nämligen att en holistisk vård där patienten är ett subjekt inte nödvändigtvis innebär att alla data är lika. Att få patienter och anhöriga att känna och tro på vårdsystemet och bidra handlar inte om att ”nedsmutsa” eller bortse från de mätetal som verksamheten behöver utan att lägga till en ny dimension.

För att fritt låna ett begrepp från den ”rena” matematiken att använda sig av imaginära tal, för att lyfta upp värden som har från varandra oberoende egenskaper i olika dimensioner. För att inte förarga matematiker så lånar jag bara detta begrepp för att visa konsulter och läkare att det faktiskt finns ett värde av mäta även sådant som inte passar i ens egna dimension. Att vi kan ha objektivt reella tal av direkt medicinskt värde men att vi också kan ha en dimension som är kopplat till en subjektiv bedömning, där känslor och upplevelser inte kan kvantifieras med CE-märkt medicinsk utrustning men som likaså är högst relevant för helheten. Jag föreslår att om managementkonsulter oftare skulle bry sig om arbetsmiljön och kulturen, hur medarbetarna mår på jobbet och efteråt så skulle kanske inte så många effektiviseringar behövas i dysfunktionella verksamheter. Jag föreslår att om läkarna oftare skulle bry sig om patientmötet och dialogen, hur patienten upplever behandlingen och hur patienten har det när hen lämnat mottagningen så skulle inte det finnas en så utbredd oro och misstro mot vårdssystemet som sådant. Jag är övertygad om att människor med denna typ av roll vill vara hjältarna så för att kunna det måste det finnas en företags- och sjukhusledning som förstår sina verksamheters komplexitet och ta in fler dimensioner, det kan faktiskt vara berikande inte bara för patienten utan för alla parter. Att acceptera ”imaginära” tal som viktigt bidrag skulle vara en kulturell revitalisering.

”No mater how visionary, brilliant and far-fetching a leader ́s strategy might be, it can, and frequently does, all go for naught if it is not fully supported by a healthy and spirited corporate culture”
Sir Richard Branson

NIMA JOKILAAKSO

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev