Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag26.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Inkludering i stor klass passar ofta inte för barn med autism

Publicerad: 21 December 2011, 20:04

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


När Anders låg i mammas mage växte han inte som han skulle, ultraljudsmätningarna visade att fostret var gravt tillväxthämmat. Hans (blivande) mamma gick på många kontroller och gynekologerna var bekymrade, och föräldrarna förstås mycket oroade, det verkade som något var allvarligt fel.

Två månader för tidigt kom Anders till världen och vägde under ett kilo, men verkade inte ha några andra avvikelser eller missbildningar. Nyföddperioden gick bra och han var egentligen inte sjuklig. Han fortsatte dock växa mycket långsamt och vid 4 års ålder var han stor som en 2-åring.

Men mer ovanligt än storleken var en del av Anders beteenden. På träffarna med föräldragruppen hände det att Anders tyckte det blev för jobbigt med ljudnivån och alla andra barn, då gick han och ställde sig i ett hörn av rummet med ansiktet in mot väggen för att skärma av intrycken.

Han ville helst att allt skulle vara likadant varje dag, och om det råkade vara en ny vikarie på dagis så låste han sig och gick och gömde sig. Anders ville inte vara med på utflykter från dagis, till nya okända platser. Men han kunde leka med andra barn, i varje fall om de lekte på Anders villkor efter hans regler.

För att kunna få med Anders på utflykt försökte personalen förebereda honom mer ingående. De berättade exakt när och hur och vilka som skulle göra utflykt, och visade med bilder på vilken buss man skulle åka, hur det så ut där man skulle av och vad man skulle göra när man kom fram. Då frågade Anders om han skulle bli lämnad kvar där - de hade inte berättat hur de skulle komma tillbaka till dagis igen! När de förklarat även det blev Anders lugn och kunde följa med på sin första dagisutflykt.

Eftersom Anders var så extremt kort fick han så småningom börja med tillväxthormon med dagliga injektioner. Det är en mycket dyr behandling, men har varit framgångsrik. Anders är nu bara lite kortare än jämnåriga, men det har kostat 100 000-tals kronor bara i mediciner.

När Anders skulle börja skolan hade man flyttat in till Göteborg, men ville behålla mig som läkare. Eftersom Anders, som ni kanske har gissat, har funktionshindret autism besökte jag hans skola ett par gånger och talade med hans lärare om gossens speciella behov. I de flesta skolor så vill man att barn med Anders funktionshinder alltid skall vara inkluderade i en vanlig klass, och inte särskiljas från de andra barnen. Så resonerade även Anders rektor.

Det är väl en god tanke, och kan ibland fungera om det är kunniga lärare som får bra handledning. Anders fick tyvärr lärare som varken hade kunskap eller erfarenhet, och inte heller verkade de få någon handledning i autismpedagogik.

Anders fick en fröken som på ett sympatiskt gammaldags sätt lät skoldagen börja med att alla elever ställde sig på led i korridoren och handhälsade på fröken innan de gick in i klassrummet. Man skulle ta fröken i hand, titta henne i ögonen och säga godmorgon. Inget fel i att lära barnen lite hyfs, men för en pojke som Anders betydde det att skoldagen direkt började med en rad saker som han hade jättesvårt för: att vänta på sin tur i en kö, möta blicken, ta i hand, och det samtidigt som Anders inte förstod vad som var meningen med att hälsa överhuvudtaget.

Problemet var inte bara att fröken inte förstod vad autism var, än värre var att hon inte förstod att hon inte förstod. Och det gällde nog rektor också.

En annan lärare som hade klassen i gymnastik klagade, när jag träffade henne, över att det blev så jobbigt när barnen skulle springa och värma upp i början av lektionen. Alla barn sprang samma varv runt jympasalen utom Anders som sprang motsatt varv och krockade med de andra, och han ville inte byta håll när fröken sa till. Jag frågade läraren om hon provat att låta de andra barnen byta och springa åt samma håll som Anders, och då tittade hon på mig som om jag vore galen. Hur skulle det se ut? Skulle Anders alltid få sin vilja fram?

Anders klarade av att vara i samma rum och på samma skolgård som de andra barnen, men han lekte i regel bredvid med sitt. På lektionerna ville han inte jobba med skolarbete och så länge han inte störde fick han lov att syssla med annat. Trots att klassen hade extra resurser för Anders lärde sig denne normalbegåvade pojke inte läsa under sina första fyra skolår.

När skolan i brist på en avskild lugn plats för Anders valde att utanför klassrummet bygga ett rum i rummet av kartonger där han skulle sitta, då tröttnade Anders och 10-åringen började tala om att han inte ville leva längre. Både modern och jag började på var sitt håll planera anmälan till skolverket.

Kanske var det detta latenta hot som plötsligt gjorde det tidigare omöjliga att bli möjligt, och rektor kunde ge upp denna destruktiva ”inkludering”. Anders fick sent omsider komma till en liten klass på en annan skola med särskild kunskap om autism, och för modern var detta en stor lättnad.

Det har inte varit helt lätt för Anders på den nya skolan heller, men jag är övertygad om att hade han tvingats gå kvar i en vanlig helklass hade han under högstadiet börjat skolvägra helt, för det är en utveckling jag sett flera gånger med barn med autism som inte har fått rätt pedagogik i en lugn miljö. Jag tror att många av de svenska högstadiernas hemmasittare har autism men att deras funktionshinder ofta inte ens har fått en diagnos.

I Anders fall blir det en sådan absurd kontrast mellan vården som satsat stort på utredningar och kostbar behandling av hans längd, och skolan som agerat okunnigt och levererat en för Anders undermålig pedagogik.

Jag tror inte i första hand att skolan gjort det av snålhet, även om ekonomin nog spelar in, utan av okunskap och en ideologisk fixering vid att "inkludering" betyder att alla barn med funktionshinder har det bäst i en vanlig klass och att alla lärare kan vara bra nog för alla barn, även om läraren inte har speciell utbildning eller erfarenhet. Det är nästan lika dumt som att tro att olika medicinska specialister är utbytbara, som om jag skulle kunna tolka röntgenbilder eller operera hjärntumörer bara för att jag har läkarexamen.

För barn med autism finns det ytterligare fördelar med att gå i en mindre grupp med specialiserade lärare. Många barn med autism har svårt att tåla ljud och andra intryck, och att vistas i ett rum med närmare trettio barn blir ofta stressande och gör det svårare att jobba med skolarbete.

När barn med autism går i vanliga klasser blir de ofta ensamma, och under högstadiet än mer ensamma när barnen på rasterna leker mindre och umgås mer genom samtal och socialt spel. Målet om inkludering kanske ibland bäst nås om barnet går i en liten grupp där det upplever sig inkluderat, känner sig som en jämlike och inte som en udda fågel. Man mår ofta bättre i en grupp där det finns några andra som är lika en själv (vare sig man har autism eller är mer neurotypisk).

När barn med autism går i stor klass tar skolan i regel bara ansvar för att lära dem det som står i läroplanen, trots att det finns en massa andra saker som barn med autism måste undervisas och tränas i, saker som andra barn oftast lär sig utan instruktion. Hur får man en kompis? Hur ser man på en kompis om han blir ledsen eller uttråkad? Hur kan man visa ilska utan att göra bort sig? Hur blir man ihop med en kille/tjej? Hur skall jag förstå och kompensera för mitt funktionshinder? Skolan jobbar sällan med funktionshindret om barnet inte går i en klass där lärarna har särskild kompetens.

Det gör mig arg att Skolverket har anammat den ideologiska dogmen om rumslig inkludering i stor klass till varje pris. I Mölndal och Göteborg lägger man ned små grupper för barn med autism. Man sparar pengar och försöker samtidigt hävda att man gör det för barnens bästa.

”I [Göteborg]Centrums skolor har vi flera grupper med elever i behov av särskilt stöd, som vistas större delen av tiden utanför det ordinarie klassrummet. Nationell och internationell forskning visar på stora fördelar för dessa elever att istället inkluderas i den ordinarie undervisningen. Med detta i åtanke, och det faktum att alla verksamheter inom stadsdelsförvaltningen Centrum nu måste göra anpassningar för att få en budget i balans, vill vi se över och minska de särskilda undervisningsgrupperna i Centrum.”

Men jag är rädd att högstadiets hemmasittare istället kommer att bli fler.

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev