Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag20.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Institutionaliserad politisk aktivism

Publicerad: 13 Juli 2015, 13:39

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Vi spelar alla många roller, fyller många funktioner, alltid som barn till någon, ofta som syskon och förälder, som elev och student, senare som anställd eller möjligen chef. Men två roller jag inte tidigare visste jag har är som rättighetsbärare och skyldighetsbärare. Om ni inte hört termerna förut är ni förlåtna; det blir bara ett par tusen träffar vid googling, men mark my words, ni kommer höra mer om det i framtiden för detta är MR-newspeak. MR som i mänskliga rättigheter.

Vad får man för 40 miljoner per år? Ja, man kan antingen få ytterligare 3-4 specialiserade öppenvårdsmottagningar för barn i Västra Götaland, eller man kan få en Avdelning rättighet som skall vara ett stöd för politikerna i Kommittén för rättighetsfrågor. Hälften av pengarna slussas vidare till olika projekt och föreningar som anses stödja arbetet för mänskliga rättigheter i vår region; ibland kan föreningsbidraget uppgå till en eller flera tusenlappar per föreningsmedlem. En förening med bara 20 medlemmar fick hela 90 000 kronor i bidrag. Resten av pengarna går till att driva Avdelning rättighet och avlöna deras konsulter inom MR.

Västra Götalandsregionen har ett ansvar för att respektera, skydda, uppfylla och främja de mänskliga rättigheterna. För att utveckla och systematisera arbetet för mänskliga rättigheter inom Västra Götalandsregionen bildades kommittén för rättighetsfrågor den 1 januari 2011. Till stöd för kommitténs arbete finns avdelning rättighet.”

Om jag förstått saken rätt är alla invånare i Västra Götaland rättighetsbärare gentemot alla anställda skyldighetsbärare i organisationen VGR. För att vi inom vården skall bli bättre på att uppfylla det som medborgarna har rätt till gav Rättighetskommitténs kansli under hösten 2014 Emerga Research & Consulting i uppdrag att ta fram en rapport om indikatorer för rätten till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa i relation till Västra Götalandsregionen.

Företaget Emerga borde kunna ämnet eftersom delägaren och senior advisor Elisabeth Abiri mellan 2006 och 2010 var ordförande i den av regeringen tillsatta Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. En av medlemmarna i delegationen var Soraya Post, vår EU-parlamentariker som för närvarande är tjänstledig från jobbet som MR-strateg vid Avdelning rättighet inom VGR.

Under arbetet med rapporten Indikatorer för rätten till bästa möjliga hälsa i Västra Götaland har Emerga genomfört tre workshops med kansliets personal för att skapa en en samsyn på hur man kan hitta mätinstrument som speglar rätten till hälsa. Hur får man bäst genomslag givet de resurser man har, och med hänsyn till att det finns andra instanser inom VGR som jobbar med liknande frågor.

För vanliga vårdarbetare på golvet upplevs rapporten vara en ren skrivbordsprodukt, som valt att utgå från WHOs utopiska definition av hälsa som icke blott frånvaro av sjukdom, utan ett totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. En beskrivning som alltid får mig att associera till ett drogrus, hypomani eller förälskelsens dopamintripp.

Det framgår att MR-folket känner sig tvungna att mejsla ut en egen nisch mellan folkhälsokommittén och kunskapscentrum för jämlik vård. Man försöker särskilja mellan en rätt till sjukvård och rätten till bästa möjliga hälsa: ”hälso- och sjukvården [kan] inte kan garantera hälsa utan bara bästa möjliga hälsa. Ur ett rättighetsperspektiv är dock skillnaden mellan en persons hälsostatus och dennas bästa möjliga hälsa just uppgiften och utmaningen för skyldighetsbärare som VGR”. Jag ser nog mer jordnära på mina skyldigheter: att försöka skapa så mycket vettig vård jag kan för de allmänna medel jag fått mig tilldelade, och sträva efter att ge mest till de som behöver mer.

Rätten till bästa möjliga hälsa” är inte det samma som som att vara frisk och ses inte ens i MR-världen som en rättighet för varje medborgare att själv bestämma om, när, var och hur man skall få behandling. Dock får inte vården ställa motkrav på rättighetsbäraren eftersom ”Rätten till bästa möjliga hälsa får inte villkoras av tidigare livsval eller önskat framtida agerande”. Kanske då kravet på rökstopp inför vissa operationer kränker rökarens mänskliga rättigheter?

Arbetet med att ta fram människorättsindikatorer bedöms i rapporten kunna motivera ett kraftfullare rättighetsarbete generellt inom VGR. Inte bara som underlag för politikerna i kommittén för rättighetsfrågor utan även för övriga politiska nämnder, för att poängtera vikten av rättighetsbaserat arbete inom tjänstemannaorganisationen samt få med rättighetsperspektivet i regionens statistik i övrigt. En passus som förvånade var dock att fokus på hälsa bara var något som man initialt skulle fokusera på för att det var "strategiskt", och att det gäller då att leta efter olika grupper som idag får en bristande vård.

Här stöter indikatorarbetet på patrull eftersom ”uppdelningen [i befintliga register] inte följer diskrimineringsgrunderna”. Även om klassiska data som kön, ålder, utbildning och socioekonomi finns registrerade i många patientmaterial så är det olagligt att registrera ras, kulturell bakgrund, religion, könsroll eller sexuell läggning. Det föreslås därför att enkätdata insamlade av andra kompletteras genom att Avdelning rättighet gör riktade intervjustudier med personer med funktionshinder, HBTQ-personer eller de som tillhör nationella minoriteter.

Rapporten, som kostade 150 tkr, avslutas på sidan 27 med Emergas rekommendationer för lämpliga indikatorsområden.skillnader i hälsa för de grupper som anses uppfylla de vanliga diskrimineringsgrunderna, tillgängligheten i vården för olika grupper, vårdens bemötande och i vilken mån "skyldighetsbärarna" förstår det ansvar de har för att vården kommer alla till del. Lätt att säga, svårt att mäta.

För oss som har verkliga patientmöten i vardagen är det svårt att veta vad man skall ha alla dessa, ord, utredningar och rapporter till. Ganska stora pengar går till möten, wordshops, och policydokument som i varje fall jag upplever som pekpinnar från ovan. Det är omoraliskt att inte använda skattepengar på sätt som kommer befolkningen till godo, och jag tvivlar på att denna institutionaliserade politiska aktivism är kostnadseffektiv. Dessutom är den ett exempel på sådant som lätt kan undergräva vårdarbetarnas respekt för den högsta ledningens prioriteringar.

MATS REIMER

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev