IT är inte lösningen på felaktiga arbetssätt

De vanligaste klagomålen från vårdpersonal på IT-stöd är att de inte fungerar samt att de inte stödjer det sätt man arbetar på. Varför de inte fungerar tänker jag lämna därhän här för att istället fokusera på det andra problemet – att IT-stöden ofta inte är anpassade till de arbetssätt de som användarna är vana vid.

Egentligen är det ett moment 22. Om vi använde IT bara för att fortsätta arbeta på samma sätt som förut så missar vi de stora vinsterna med de nya verktygen. Problemet är hur möjliga nya arbetssätt med nya IT-stöd ska hittas när användare inte har tid att deltaga i utvecklingen, och utvecklare därför inte kan föreslå vilka arbetssätt som IT borde förändra.

Och om man trots allt lyckas kryssa lyckligt mellan Scylla och Charybdis och tar fram en IT-lösning som är väl grundad i initierade analyser hos användare samt tydliga visioner hos utvecklare – då saknas ofta tid och resurser inte bara att utbilda i tekniken utan även till att motivera till och stödja nya arbetssätt hos tusentals eller tiotusentals användare.

Läkemedelsdelen av våra patientjournaler är ett bra exempel på hur det kan gå snett. Alla är överens om att det är ett stort problem med hur vi ordinerar läkemedel, dokumenterar detta och stödjer (eller rättare sagt inte stödjer) patientens egenadministrering. Det problem som lyfts är att patientens alla läkemedelsordinationer inte finns tillgängliga då journalsystemen inte är sammankopplade. Det är därför också det problem som ska lösas genom den nationella läkemedelslistan som Sveriges riksdag i dagarna fattat beslut om.

Det är klart att det är viktigt för patientsäkerheten att vårdpersonal om det är OK för patienten enkelt kan ta del av så mycket information som möjligt om patientens tillstånd och behandlingar, inte bara läkemedel. Men är det verkligen det största problemet med dagens ordinationer av läkemedel i patientjournalerna? I delar av landet är nog svaret på frågan ja. Men i andra delar med sammanhållen journalföring i gemensamt patientjournalsystem fungerar läkemedelslistan i patientjournalen ändå dåligt. Varför? Utbyte på apotek är förstås en del av problemet men det intressanta är att vi vet genom svensk forskning att läkare har sinsemellan helt olika uppfattningar om hur läkemedelslistan i patientjournalen ska användas. Försök att reda ut ansvaret för läkemedelslistan har gjorts av Sveriges läkemedelskommittéer och Sveriges läkarförbund men har inte lett till projekt i vården för få till stånd ett enhetligt arbetssätt.

Vad är problemet? I pappersjournalen skrevs alltid nuvarande läkemedel mellan anamnes och status. Ändrade ordinationer och utfärdade recept redovisades i samband med bedömning och åtgärd. Men i de elektroniska patientjournalerna ersattes detta med en läkemedelslista enligt samma princip för ordinationer av läkemedel i sluten och öppen vård. Plötsligt skulle all historik från patientjournalen, all information från patienten om läkemedel ordinerade från annan läkare/verksamhet samt alla ordinationer i mötet – både sådana som krävde recept som enklare dosjusteringar – hanteras i samma läkemedelslista. Logiskt och precis som läkare redan arbetade på avdelningar med kontinuerligt uppdaterade ordinationer som samlat ger patientens hela pågående läkemedelsbehandling vid varje given tidpunkt. Problemet var bara att det INTE var samma sätt att arbeta som man gjorde i öppen vård. Och inga särskilda projekt initierades för att verkligen förändra sättet att arbete med läkemedelsordinationer i öppen vård i de nya digitala patientjournalerna.

Det är klart att det blev problem.

Men nu har vi en chans. Den stora utmaningen är inte hur tekniken ska utformas i nationell läkemedelslista utan hur vi ska få drygt 40 000 läkare att arbeta inte bara på ett nytt sätt utan på samma sätt! Ett sätt att arbeta som dessutom ska stödja farmaceuters expediering, sköterskors stöd samt framför allt patientens egenadministrering. I min värld hade det bästa varit att utgå från det arbetssätt som alla läkare och sjuksköterskor är välbekanta med och dessutom fungerar – att ha kontinuerligt uppdaterade ordinationer – precis som på avdelningar och låta tekniken lösa att vi kan vara flera samtidigt som ordinerar.

Nu blir det nog inte så utan snarare ett system där vi kan se alla recept som utfärdats och expedierats. En digitalisering av en papperslösning. Men oavsett teknisk lösning måste vi ställa oss frågan – varför vänta till den nationella läkemedelslistan införs med att arbeta smartare redan i dagens patientjournaler? Vi vet vad som är fel. Vi är överens inom läkarförbundet och med Socialstyrelsen om hur ansvaret för en läkemedelslista ska fungera. Det är fullt möjligt att i dag lösa inte alla, men många av de problem vi har med dagens läkemedelsordinationer bara genom att ändra arbetssätt. Det arbetssätt vi ändå måste introducera med nationell läkemedelslista för att den ska fungera.

Ändå finns inte de stora satsningarna på dialog, utbildning och uppföljning kring ett och samma arbetssätt kring läkemedelsordinationer i dagens patientjournaler. Det finns vare sig i den nationella läkemedelsstrategin eller hos sjukvårdshuvudmännen. Och vad blir konsekvenserna av det?

I väntan på nationell läkemedelslista så kommer patienter komma till skada i onödan. Och när vi i framtiden får en nationell läkemedelslista så kommer vi läkare protestera och säga att: ”Den nationella läkemedelslistan stödjer inte det sätt vi idag arbetar på. Återigen får vi en ogenomtänkt IT-lösning som kräver förändrade arbetssätt!”

Känns det igen? Låt oss inte utgå från att vi måste vänta på en teknisk lösning för att ändra arbetssätt.

I nästa blogg: Almedalen och ehälsa.

MIKAEL HOFFMANN