Susanna Sandberg: ”Jag ser tre fallgropar med 2000-talets anamnesstil”

Snart ramlar höstens kull med läkarstudenter in. Det är så härligt: först ser jag fram emot att få lära dem allt jag kan, sedan när kursen är slut och de åker hem har jag fått mig en och annan tankeställare. 

Som när det är dags för praktiska prov och jag sitter med och lyssnar. Det har ju hänt en del med patient-läkarrelationen sedan 1900-talet.

Läs mer: Henrik Widegren: ”Jag vill inte framstå som en datahatare”

När jag tog anamnes på mina första, tålmodiga patienter, hade vi en strikt mall och det blev några få ord på varje rubrik. Patientens ord betraktades som fakta och fogades mödosamt ihop till en journal. Men jag frågade aldrig hur de upplevde sin sjukdom, vad de själva trodde var orsaken och jag skrev inte ut fysisk aktivitet på recept. 

Studenterna av i dag glömmer ofta att fråga om tidigare sjukdomar, och läkemedelslistan hinner de inte med. ”Men det står ju i Cosmic”, försöker de. 

Men det ligger väl i tiden. Fakta är tråkigt och ointressant. Det går alltid att slå upp någonstans. Sjukdomsupplevelsen, känslor och subjektiva tolkningar av symtomens orsak däremot tas på största allvar.

De får lära sig att de ska ”explorera patientens perspektiv”. Det är förstås jättebra. Men efter att under ett antal terminer ha lyssnat på studenter ser jag tre fallgropar med 2000-talets anamnesstil.

Jag kallar dem Folkhälsoarbetet, Patientperspektivet och Dokusåpaeffekten. 

Folkhälsoarbetet är inskrivet i läroplanen, och innebär att man ska fråga om levnadsvanor, ge tips om att sluta röka, fiska efter eventuellt överdrivet drickande, ge träningstips, kostråd och fråga om våldsutsatthet. Här finns det flera uppenbara fallgropar. För det första snöar man lätt in på olika träningsformer, och kommer inte vidare. Eller så svarar patienten ja på att hen vill sluta röka och vad gör man då? Då måste man fördjupa sig i det och sedan rinner tiden iväg. Man hoppas alltså att patienten svarar nej på allt, och på att man inte glömt bort varför hen kommit på besök när man ska gå vidare till nästa punkt.

Patientperspektivet är lurigt. Det kan sänka en lovande konsultation till rena kompissnacket. Om studenten har lite svajiga kunskaper i ämnet kan det sluta med oklara diskussioner om glutenfri kost och märkliga vitaminer där patienten föreläser för läkaren/studenten. 

Dokusåpaeffekten är en variant av patientperspektivet. Vi har vant oss vid att höra dokusåpadeltagare frågas ut om hur de upplever händelser medan de pågår, och nu smyger intervjutekniken in även i patientkonsultationer. Det räcker inte att man har trist tonårsakne, det måste pitchas till en story. Som om det fanns en publik. ”Hur upplever du att aknen påverkar dig?” är en fråga av samma kaliber som ”Hur känner du inför att Peter låg med din flickvän Maria i direktsändning?”, anser jag.

Ja, skämt åsido. Det ska bli härligt och jag ser verkligen fram emot det. Förhoppningsvis lär de sig något. Jag kommer definitivt att göra det. Till exempel hur det känns att ha akne.

Susanna Sandberg, läkare på hudkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad

Läs fler gästkrönikor