Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag27.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Gästkrönika

Sofie Naredi: Jag var inte beredd på att många ringer om utslag

Högt och lågt blandas hos oss. Vad beror dessa samtal på? Det undrar Sofie Naredi, sjuksköterska på SOS Alarm.

Publicerad: 13 November 2020, 09:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Sofie Naredi, sjuksköterska på SOS Alarm, Stockholm.

Foto: Simon Hastegård/Bildbyrån


Ämnen i artikeln:

Akutsjukvård

Det är nyttigt att byta jobb ibland. Speciellt när man får inblick i en ny verksamhet. Sedan åtta månader arbetar jag på SOS Alarm. Jag visste knappt vad arbetet innebar förrän några veckor in i internutbildningen. 

Videor och texter fokuserar mest på hur det är att jobba som SOS-operatörer, alltså de som tar emot ett 112-samtal. De ska skapa sig en bild av vad som har hänt och koppla in eller hänvisa till rätt personer och ­resurser. Att vara 112-operatör kräver stress­tålighet och koncentrationsförmåga för att snabbt och professionellt kunna hantera allt från hjärtstopp på barn till busringningar och samverkans­ärenden vid stora händelser som en brand eller en trafikolycka. Där kan operatören behöva ha åtta personer från exempelvis polis, räddningstjänst, ambulansdirigent och sjuksköterska i samtalet samtidigt. Jag som SOS-sjuksköterska blir inkopplad när operatören bedömer att det krävs en högre medicinsk kompetens i ett vårdärende.

När jag sitter ­framför mina datorskärmar 30 meter under marken i Stockholm, så infinner sig den lite overkliga känslan av att det är vi i alla dessa centraler som just nu vakar över Sverige. Jag tittar på min karta som fyller en av skärmarna och ­zoomar in. Ser brandstationer på små orter jag inte visste fanns, alla ambulanser som åker på våra vägar. 

Men arbetet blandas upp med en hel del frustration. De som ringer 112 har inte samma syn på vad som är en nödsituation. Jag var inte riktigt beredd på att det är så pass många som, förutom rena nummerupplysningsärenden till ortens frisör, ringer om sina utslag på armen som debuterade för tre månader sedan. En tjej med menssmärtor där NSAID brukar hjälpa men som inte har ”tid” att gå och köpa det. Eller de moderata buksmärtorna som kommit och gått sedan i somras, där utredningar inte visat någonting men den som ringer undrar om vi kan hjälpa. 

Högt och lågt blandas hos oss. Vad beror dessa samtal på? Långa väntetider till 1177? En icke-fungerande primärvård? Är det ett annat samhälle i dag än för 30 år sedan, där vi förväntar oss omedelbar vård oavsett prioritet?

Inringarnas förväntningar är ibland långt ifrån vad våra regioner kan erbjuda. Visst finns det många orimliga krav, men jag kan också förstå att människor tror att de ska få en ambulans när de har skadat sig eller har ont någonstans. Men det måste också finnas ambulanser tillgängliga när ett barn slutat andas, eller till trafikolyckan med tre personbilar. Allt det där urakuta som sker varje minut dygnet runt i vårt land. Vi kommer inte undan det faktum att människors känsla av behov eller faktiska behov i dag inte alltid samspelar med resurstillgången.

112 är nödnumret alla kan ringa, där det alltid finns någon som svarar, dygnet runt. Många samtal med varierande grad av nöd. En smärre chock för mig som kom från sjukhusets trygga vrå med låsta dörrar och ordningsvakter, där opererade patienter passerat många instanser och bedömningar för att ligga i sängen framför mig. För många människor är ett samtal till 112 deras sista utväg, och för andra deras första. Ofta frustrerande, men lika ofta fint och betydelsefullt.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Sofie Naredi

redaktionen@dagensmedicin.se

Ämnen i artikeln:

Akutsjukvård

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev